Fin dag på Järnskogsfjället

Järnskogsfjället är ett av de finaste naturskogsreservaten i Västra Värmland, men samtidigt ett av de mer slitsamma att vandra i.
Reservatet är relativt stort med sina 251 ha, men reservaten är generellt större idag än för 30 år sedan då det knappt fanns något annat skogsreservat i Värmland än Brånberget, utvecklingen har gått åt rätt håll om man vill bevara delar av skogslandskapet i ursprungligt skick.
Jag parkerade i den skarpa svängen nära reservatet och vandrade rakt väster ut uppför en brant sluttning med stora klippblock, en naturtyp som är vanlig i reservatet som är präglat av branta berg, myrhålor, dalar och småtjärnar, en mosaiknatur av sällan skådat slag, här finns hela skogslandskapets naturtyper, samlat på en liten plats, där naturen dessutom är förvånansvärt orörd, inga hyggen eller skogsbilvägar bryter sönder landskapet.
Väl uppe på berget så hade jag fin utsikt öster ut emot höjdplatån där ett stort myrområde breder ut sig, liknande Byamossarna, hela regionen med Järnskogsfjället, Gatefjällen och Fogdegroparnas myrområde är ett av Västra Värmlands finaste koncentrat av vild och relativt orörd natur.
Jag fortsatte emot branten Norr om Stora Ryven där utsikten är fin över sjön och på vägen dit så passerade jag en myrstack som nästan verkade ha blivit utgrävd av en björn för många år sedan.
Nu gick jag väster ut mot Hornabborrtjärnet och jag fick se en brunstgrop tillverkad av en älgtjur, här fanns även färska spår och saftig spillning av tjuren, det finns tydligen en hel del älg i reservatet.
I sluttningen ner emot tjärnen så blev skogen grov och dominerad av granar, det blev mörkt och stämningsfullt i halvdunklet i norrsluttningen, solen kunde inte med sina oktoberstrålar nå hit ner där branterna stupade med lodräta klippor. Jag gick på norrsidan av tjärnen väster ut, terrängen var bättre här och det var fint att vandra i mossan, hoppsan en fisk rörde upp vattenytan, lite taggig vad det verkade, kanske en hornabborre om det nu finns sådana kvar, de lär ha låskäft, så det blir ingen simtur i det här vattnet.
Jag gick emot Långtjärnet igenom en tallsumpskog och gick över en sluttning tills jag kom in i en gles tallskog med fin utsikt ner emot Långtjärnet, vattnet glittrade där nere och björkarna lyste i kejserligt gult mot det blåa vattnet, jag gick ner till vattenbrynet och satte mig på några klippor för att äta smörgås och te, det var lugnt och tyst, endast en spillkråka med sin röda hätta störde mig en stund.
Den södra stranden var brant med lodräta klippor och jag försökte spana hur jag skulle kunna ta mig uppför branten söder ut igenom reservatet, jag gick längs stranden som var klippig och svårforcerad, men fann så småningom en passage igenom ett bergspass, vandringen upp till bergets topp blev tung med ca 70 höjdmeter och stundvis ganska brant. Uppe på avsatsen vid ett stup så hade jag utmärkt blick över Gatefjällen och de norska skogarna i horisonten, jag tog kompassriktningen emot Svarttjärnet och gick igenom en vild natur ibland så fick jag böja kursen flera hundra meter för att undvika småbranter och ta mig upp på andra sidan, vägen blev slingrig och tungvandrad, men naturen var vild och vacker, en mycket fin naturskog.
Vid tjärnen tog jag en paus, vattnet låg som en spegel, helt orörd, solen började dala och silade genom trädstammarna, dagarna blir alltjämt kortare.
Kompassen ställdes emot Kampemyren och vägen dit gick uppför och nedför och jag passerade en gyllene sal av gula aspar och björkar, lunglaven dekorerade en asp synnerligen fint med sina breda lober. Närmare Kampemyren så kom jag in i en grov vild granskog innan jag tog mig över myren och upp på skogsbilvägen tillbaka emot bilen.

söndag den 13 oktober 2019.