Klackskullen

En tur till Klackskullen i Högboda.
Jag tog mig en tur till Klackskullen och åkte först förbi Högboda och svängde av söder ut efter Klackssjön vid Klaxås där jag kunde se den gamla skogen på Klackskullen på andra sidan sjön, nu var det inte långt kvar och jag stannade vid en mötesplats där en långsträckt åker sträckte sig norr ut.
Nu gick jag norr ut på åkern tills den tog slut, här fick jag se att någon utfodrar vilda djur som rådjur, hjort och vildsvin, men jag vet inte vad som är mest frekvent just här.
Klackskullen ligger väster ut där åkern slutar, det är bara att följa sluttningen uppåt höjden, först så är det planterad granåker som snabbt övergår i naturskogsartad tallskog där berghällarna tar vid, det har varit svårt att bedriva skogsbruk här sedan man övergav hästen i mitten av 1900-talet, alla eventuella stubbar är gamla.
Det blev vildare ju högre upp jag gick, först så blev det kala klippor med friställda bestånd av knotiga furor och ännu längre upp klippor med avsatser och stora block, en vild natur för att vara så här långt söder ut i Värmland, det påminner lite om Trollhätteberget och Daltjärnshöjden som har liknande naturtyp, påminnande om Dalslands bergslandskap.
Jag följde den södra branten väster ut och kom till en dalgång med ungskog och på andra sidan var kanske den vildaste delen av hela Klackskullen, här var stora block på en ås, med 200 åriga tallar knotiga med pansarbark som påminner om sköldpaddornas skal, här fanns skrymslen och vrår där lodjuret med all säkerhet håller till ibland, det är en vild natur som med sina stora block för tanken till Tiveden, det finns en stig som följer hela bergsryggen, så det är ändå en relativt lättvandrad vild natur för någon som vill ut i det vilda i en annars städad kulturbygd.
Nu följde jag stigen norr ut upp emot själva toppen av berget och här och var så var det en fin utsikt väster ut där de kala klipporna inte har gett fäste för några träd att rota sig, det är brant men nästan inga stup, mest kala hala klippor, skurade av inlandsisen då det 2000 meter höga istidstäcket täckte Skandinavien för 20 000 år sedan.
I fjärran såg jag rökpelarna från pappersbrukets skorstenar det kan se illavarslande ut, men röken består främst av vattenånga.
Uppe på toppen så är det en vindpinad karg miljö, med kanske några 300 åriga tallar formade av naturens krafter, somliga har av vinden eller av trycket av snö vält för mansåldrar sedan och sedan fortsatt växa längs någon klippa och rest sin krona från marken upp emot ljuset, här finns tjäderbetade tallar med kal hjässa och grenar som likt lockar krullar sig nerför skuldrorna, grenarna griper emot betraktaren likt troll som försöker greppa den som i mörkret kanske i månens ljus vandrar här om natten.
Dagtid så är naturen inte skrämmande utan snarare parkartad gles, nästan som om någon övernaturlig trädgårdsmästare format naturen, fort man vänder huvudet så ser man en helt ny trädskulptur som ändrar utseende så fort man har vandrat ett steg i någon riktning.
Jag gick norr ut över kraftledningen som delar det tilltänkta naturreservatet och här växer fina bestånd av enar som liknar cypresser i en helt annan landskapstyp.
Norr om kraftledningen så var naturen lite mer påverkad, de riktigt gamla träden saknades, men det var samtidigt bördigare och på sikt så kommer träden därför att bli riktigt grova.
Jag vände nu söder ut igen och följde den vackra östbranten söder ut emot bilen och vandringen fick ta tid för naturen är vacker och lättvandrad, kala släta klippor med gamla tallar i skrevorna, med utsikt på sina håll.
Det blev en fin vandring, ett fint utflyktsmål som säkert kan vara värt att besöka även på vintern då bredkroniga tallar täcks av fluffig snö, det är dessutom lätt att besöka.

lördag den 21 mars 2020.

Karta Klackskullen