Sonfjällets Nationalpark
Jag närmade mig Sonfjällets sydvästra sida och åkte upp till Nysätern, men fjällgården var stängd, så jag parkerade på parkeringsplatsen för Nationalparken i stället. Här fanns det en grillplats och ett utedass som jag testade, det fick med beröm godkänt.
Jag hade tänkt mig att vandra motsols runt fjället Gråsidan men gick medsols i stället eftersom jag då skulle få den tyngsta vandringen i början av dagen. Ytterligare en bil stannade och ett par gjorde sig iordning för en vandring samtidigt som jag påbörjat min. Först så går man igenom en oskyddad fjällskog, inte så gammal, men aldrig kalhuggen. Sedan kommer man in i Nysäterns naturreservat där skogen har varit hårt gallrad och dimensionshuggen i äldre tid, det är ingen urskog, även om enstaka gamla tallar finns kvar lite högre upp. Nationalparken tog vid först uppe på Sonfjällets hedar ovanför fjällbjörkskogen, även om enstaka björkar fanns högre upp, ljungpiparen blev en följeslagare upp i sluttningen, liksom det vandrande paret som valt en annan väg, jag gjorde en liten paus med kexchoklad så att de kunde passera så att jag kunde bli ensam med naturen och alla de intryck som den gav. Vandringsleden gick igenom ett bergspass mellan Gråsidan och Valmfjället och sedan ner i en dalgång, här uppe så blev det en majestätisk upplevelse med fjälltopparna runt omkring och med raviner och klyftor, det enda som störde var vindkraftverken uppe på ett berg i söder, de borde inte höra hemma här uppe men det blåser säkert bra.
Vandrarna hade gått ner till stugan nere i Sododalen och jag följde efter men valde att gå längre ner i dalen för att gå runt Gråsidan ner i fjällskogen. Först så vandrade jag på en hed med en uttorkad fjällbäck nedanför, jag vandrade på heden och gjorde en liten paus för att vädra fötterna och byta strumpor, ett bra tips om man vill slippa skavsår. Nu kunde jag se att skogen började ta vid där nere i Sododalen så jag gick neråt och fick några mäktiga bilder i övergången mellan hed och skog. Nere längs bäcken som gav en behaglig svalka och nytt vatten dominerades växtligheten först av en örtrik fjällbjörkskog, med enstaka bestånd av granar lite högre upp på sidorna. Jag följde en stig längs bäcken som säkert är en å i normala fall, stigen var väl upptrampad av renar, inga människor brukar vanligtvis ta den här vägen, när det blev lite mer besvärligt att ta sig fram i granskogen som tog vid så gick jag uppför dalgången väster ut, upp i en grannaturskog.
Nu började det bli riktigt svettigt, jag hinkade i mig vatten, solen sken hela dagen ibland obarmhärtigt stark och varm och jag var stundom rädd för solsting, inga moln fanns på himmelen. Jag gick emot Björnvålen och passerade först en vacker dal innan jag började vandringen uppför berget. På vägen upp så passerade jag några gamla tallar som klarat sig under dimensionshuggningarna på 1800 talet, de tecknade sig vackert emot Sonfjällets branta toppar. jag gick söder ut längs en brant och sedan väster ut där jag gick ner i en vacker skog med flerhundra åriga tallar en riktigt fin plats att vandra på. Nu vände jag blicken emot bilen och gick i en gassande sol i fjällskogen som till största delen förstörts under 1800 talet, tallskogen har inte kommit tillbaka utan har ersatts av granar, tallplantorna har svårt att gro de flesta åren och de som klarat sig har ofta betesskador som dödar dem.
Framme vid bilen så kunde jag konstatera att jag gått 15,5 km och 260 meter i höjdskillnad.

Lördag 1 juli 2018

Mer information, Länsstyrelsen

Karta/Map Skogsstyrelsen