Kloften, ett naturskönt naturreservat i Eda kommun.
Jag tog lite kompledigt i dag, när vädret var lysande.

Naturreservatet ligger lite otillgängligt. Först så hade jag tänkt mig att parkera bilen vid reservatets nordspets, vid Ö Buvattnet, men en vägbom gjorde att jag fick vandra över ett stort hygge, där man hade sparat några stora tall överståndare, så skall det gå till vid avverkningar, utsikten var hänförande.
Väl uppe i reservatet, fick jag se en skog som man inte ser så ofta i våra trakter, lika bra om inte bättre än de finaste områdena på Glaskogen, som ligger en halvmil söder ut.  Där fanns tall överståndare, med en hög medelålder, några är närmare 300 år gamla, och det ger en försmak om hur reservatet kommer att se ut om 300 år, då kommer de största träden vara omkring 500 år och enorma. Den typen av skog finns inte kvar i Värmland, de försvann i och med dimensionshuggningarna på 1800-talet.
Området är mycket varierande, med mossar där orrarna spelar om våren, och tall hällmark, där jag kunde se spår av tjäderspel. Det fanns ett litet kärr och en bergsklyfta, med riktigt grova granar, där man känner sig liten som en vätte, och branter som jag inte hann besöka, på grund av ytterligare en vägbom väster om reservatet, vid Norra Yxesjön.
Området rekommenderas varmt, även om det är lite krävande och svårtillgängligt.

Fredagen den 20 maj 2011.

GPS-karta, går bland annat att använda i mobiltelefon, och Google Earth.

Själv använder jag androidappen Custom Maps, med mobiltelefon kan ni öppna länken i google Chrome, spara filen och öppna den i en valfri GPS-app (till exempel Custom Maps) då har ni sedan en GPS-karta i mobilen.

Kloften Naturreservat

Artikel NWT 2009.

Info länsstyrelsen.

Karta/Map Skogsstyrelsen

 

Kloften
kloften naturreservat
kloften naturresrevat

 

 

koften
kloften naturreservat

 

 

kloften

 

En höst-tur till Kloften Naturreservat.
I dag gjorde jag den första riktiga fototuren på tre månader, det har varit ett underligt år.
Det var en fin tur inte mycket sol men ändå.

Väderprognosen var någorlunda och enda dagen på länge som lovade bra väder med hopp om sol.
Det var första gången sedan utvidgningen av reservatet 2017 som jag åkte dit.
Området där reservatet ligger har i alla tider varit obebott på grund av att marken inte går att odla, det ligger norr om Finnskogen, mina förfäder på mormors sida härstammar från Älgå och Karlanda Finnskog, så dessa vildmarker har säkert trampats av mina fäders fötter, men på den tiden för ett par hundra år sedan så var skogarna här närmast att betrakta som urskog, även om det givetvis förekom visst skogsbruk även då, med såg yxa och häst, men de mest otillgängliga skogarna fick stå kvar. Nu finns inga urskogar kvar, den närmsta urskogen ligger 23 mil norr ut i Drevfjällen, vi högg ned våra egna urskogar likt Brasilien gör med sin regnskog idag.
Däremot så finns det tallar som är 250–300 år gamla, ungefär halvvägs till urskogsstadiet, men ändock sällsynt i våra trakter idag.
Jag gick vägen längs Östra Buvattnets södra strand, där ett nytt hygge hade öppnat vyerna mot sjön, man hade lämnat en hel del äldre tallar på hygget som hade en hel del lingon som var övermatade.
Jag gick ned till stranden för att känna på vattnet och ta några bilder innan jag smög mig söder ut längs reservatets västra sida, här fanns det branter med lodytor av grått urberg som tecknade sig emot gröna storvuxna granar och gyllene björkar, granskogen var bitvis grov i den här delen, men tyvärr så var en hel del angripna av barkborre, så jättarna faller med tunga brak om något tiotal år.
Det var lite mörkt i det molniga vädret för att få riktigt bra bilder med ett enbensstativ, ISO värdet var uppe i 800 på sina håll, men det var friskt att vandra i den våta skogen, dränkt av helgens myckna regnande. En tretåig hackspett gjorde mig sällskap, satte sig på ett maskätet träd endast några meter bort, de är lite underliga, ungefär som lavskrikorna är de nästan helt oskygga, ser inte människan som ett hot.
Jag gick söder ut och vandrade uppåt i terrängen upp i en åldrig tallskog med några aspar tills jag kom ner till reservatets sydvästra hörn, och här är naturen lite dramatisk med sin klyfta som har gett reservatet dess namn, Kloften.
Jag stannade länge och hoppades att solen skulle bryta igenom, den lurade lite under dimmolnen, skymtade och liknade en fullmåne, jag åt mitt ”neste” ostsmörgåsar och te och hörde spillkråkan kraxa och sätta sig i ett träd en bit bort.
Nu orkade jag inte vänta längre utan klev ned i klyftans vilda ravin, med lodräta klippor och i botten stora granar som övergick i björkskog längre ned, det är ingen stor ravin, men en vild natur som är värd ett besök.
Jag gick ut på Salsmyrarna i kanten av reservatet när solen för första gången bröt igenom på eftermiddagen, dimmolnen trycktes tillbaka av den svaga vinden och naturen förvandlades till ett fyrverkeri av färger, det skall vara sol om man vill fånga färgerna rätt.
Jag gick vidare öster ut över en myr med små tjädertallar, spretiga i sin form, gamla men små, de knappa näringsresurserna ger inte mycket växtkraft åt dessa tallar formade av tiden.
När jag kom fram till Salstjärnet blev jag lite besviken, naturen var inte så vild som jag hoppats, stränderna kantades av ungskog, så jag gick vidare Nord öst ut för att följa de gamla nyckelbiotoperna norr ut emot bilen.
Plötsligt smattrade det till, det var den tredje orren som skrämdes iväg, men jag såg inga tjädrar i skogen denna gång, de börjar bli allt mer sällsynta. Skogen blev knotigare och vildare här uppe, och solen fortsatte att bryta igenom så att jag fick skynda mig fota vid rätt tillfälle och ibland vänta några minuter vid ett vackert motiv, att fotografera är som att leta efter levande tavlor i skogen, förr målade jag med fotona som vägledning, men det var många år sedan sist.
Vid en myr fick jag en fin utsikt mot Åmotsfors, det finns en civilisation bortom de blånande bergen i alla fall, det känns tryggt, det skall finnas två världar, människans och naturens och man hoppas att de kan samsas.
Det har blivit bättre, för femtio år sedan fanns det bara en skyddad skog i hela Arvika kommun och den var på endast 1,3 ha reservatet Perserud. I reservatet Stömne så var inte skogen skyddad på den tiden, och när Glaskogen bildades för snart exakt 50 år sedan så skyddades enbart skogen på rödvattensberget, resten av Glaskogen fick nyttjas av skogsbruket. På den tiden fanns inte heller begrepp som nyckelbiotoper mm.
Nu har skogarna fått ett bättre skydd än på 70-talet även om den oskyddade arealen samtidigt brukas och plågas hårdare än någon gång i Jordens och skogarnas historia under en ofattbar tidsrymd på tiotals miljoner år, då alla skogar var "skyddade" från kalhyggesbruk mm, skogarna levde sitt eget liv. Sista stora globala skogsdöden inträffade för ca 65 000 000 år sedan i ett meteoritnedslag och vi avskogar nu planeten i en rasande takt. I Sverige så har vi nu satt ett nationellt mål att skydda 17 % av skogen och sköta resten med förstånd, jag tror att vi är på rätt väg, det krävs landskapsekologisk planering för att kunna nyttja/bruka naturen (hugga skog) samtidigt som vi bevarar den biologiska mångfalden.


Jag kom ned till bilen och åkte hem efter en fin semesterdag.

Karta över reservatet


Måndag den 28 september 2020.

  kloften
kloften
tretåig hackspett
bergsbrant
naturskog

 

Avskogning av planeten.


Färg Amazonas 2020


Svartvit Glaskogen 1975

Observera landningsbanan (höger i bild) där man tankade flygplanen med gift som dödade lövträden på Glaskogen (hormoslyr). Länk karta

 

åmotfors kloften
kloften kloften naturreservat
kloften tallhällmark

 

älgspillning
naturskog kloften
myrmark kloften tallöverståndare