Torsberget

Torsbetget tornade upp sig på andra sidan av sjön Västra Örten 165 meter för att vara exakt och i Genbäcksviken stannade jag till vid en betes/slåtter mark som är ett 1,7 ha stort natura 2000 område.
Jag stannade inte länge vid genbäcken utan åkte till parkeringen utan informationsskylt för naturreservatet Torsberget ett naturreservat på 103 ha kalkgynnad skog (hyperit).
Här gick jag först stigen upp igenom en biotop av ungskog på Bergvik skogs ägor som har ett naturvårdsavtal, det är en fin stig att vandra på upp till bergets topp, men jag avvek åt nordväst när jag kom upp till reservatet, detta för att nå nordsidan av Torsberget, naturreservatet är hästskoformat, själva branterna de otillgängliga är skyddade, men inte bergets topp som utgörs av ungskogar av gran.
På ett par ställen såg jag spillning efter vad som skulle kunna vara varg, då det var spår av ben och hår i spillningen, även vildsvin hade bökat på sina ställen.
När jag nådde den norra sluttningen så täcktes marken av blommande harsyra i en myckenhet att det i solskenet som strilade genom grenverket lyste vitt där solen nådde marken, här fanns även ormbär, vitsippor och stinkande blad av stinksyska, marken var rik på näring.
Skogen var inte så gammal som jag trott just här, men drygt en mansålder, mycket gran, men även inslag av en hel del björk och sälg.
Jag fortsatte vandringen i ungefär samma höjdnivå runt den nordöst, öst och sydöstliga branten, detta för att spara benen, det är lite för tung vandring för att gå i vågor längs sluttningen.
Jag såg även en hel del liljekonvalj i hela sluttningen, men det var i den här delen av reservatet som inslaget var störst med getrams, även detta en giftig släkting, inga bär man skall äta om hösten, ormbär rekommenderas inte heller om man vill undvika sjukhusvård, de ser goda ut men är bedrägliga.
Nu blev marken fattigare för en stund innan man når den västliga spetsen, det torde tyda på att marken och berget där under inte är hyperit, för här växte en del blåbär och inga krävande örter över huvud taget.
Men när jag passerade udden på berget så blev det en helt annan växtlighet när branten blev mer södervänd, här blommade en hel del vårärt i nyanser från rött till blått, starka färger som i solen närmast lyste som glasskulpturer när de genomlystes av solen.
Naturen blev vildare och brantare, med klippavsatser söder ut, här fanns även skogslind och tallar som påminde om bilder jag sett från yttrismorki i Sognefjorden, ett område som jag längtat till i många år men som inte blivit av, men där är diametern på tallarna dubbelt så stor, en ännu häftigare miljö , även det kalkskog. Drægnismorki-Yttrismorki naturreservat sidan 47 , 4.24
Det växte lite fläder och mycket mer skogstry i sluttningen och på klipporna finns en hel del ormbunkar som svartbräken och ekbräken, samt strutar som var små, många växter är inte utvecklade ännu som orkidéer mm, men tjärblomstren hade nästan fått blomknoppar.
Branterna var svårvandrade med klippavsatser, små stup och träd som trillat ner och nästan vänt på perspektiven genom att ha toppen ner och här under och över skulle jag kliva som i en hinderlöpning, ett riktigt svettigt, men nyttigt träningspass, utsikten var ganska fin ner emot sjön där nere men stora träd, riktigt stora träd dolde en hel del av vyerna.
Nu gick jag upp emot toppen av berget där jag följde stigen ner till bilen, men jag gjorde en liten avstickare ner i sydvästsluttningen som var klippig, men hade en ganska ung lövdominerad skog med björk, hassel och en hel del lönn, vad vackert det skall vara på hösten ”Canadensiska” vyer.
Det blev en fin tur på 4,2 km med en höjdskillnad på 96 meter.

Min vandring GPS

torsdag den 21 maj 2020.

Karta till området