gutulia

Gutulia Nationalpark.
Fredag eftermiddag åkte jag upp till norska Gutulia Nationalpark.
På lördagen blev det en 10 timmars promenad i parken och en resa hem på ca 35 mil, och i dag söndag skriver jag och redigerar bilderna.
På morgonen vaknade jag tidigt vid Gutulisjön, vid parkeringen till Nationalparken, dimmolnen låg tjocka och dolde solen, men lättade tillfälligt då jag började promenaden till parken vid sextiden, sjön låg som en spegel och dimmorna rann över de höga fjällen i norr. När jag kom fram till Guttuån så var det strida strömmar i forsen, och bron över såg gammal ut, men den var stadig. Väl över ån så kom jag fram till Gutulivollen, en välbevarad säter, med öppna marker i en skir vårgrönska, det är lövsprickning här uppe nu. På förmiddagen kom de höga dimmolnen tillbaka och dolde solen, så bilderna blev lite matta. Efter att ha passerat sätern, så gick jag in i urskogen på stigen mot stortallen, en grov och hög urskogsjätte som står i ett bäckdrog, bland fler storväxta träd, skogen var här frodig och imponerande. Jag sneddade sedan upp mot öster till en plats på en bergsrygg, där en tromb dragit fram och vält omkull träden i ett svårlöst plockepinn. Lite längre fram på bergsryggen så var det en fin utsikt mot alla väderstreck utom norr. Jag såg några fina solitärträd i nordöst, uppe vid trädgränsen, så jag gick ditåt i en svagt kuperad terräng, och när jag kom fram, så låg det drivor med snö, så kallade snölegor på sina håll, men jag var inte beredd på att snön kunde vara så djup och lös, så jag sjönk ned till knäna. Jag följde sluttningen norr ut, just i övergången, mellan urskog och fjäll, bland sluttande öppna myrar, där man kan få fina bilder på vyer, för nere i urskogen, så blir det mest trädstammar på bilderna. Jag skymtade Vålsjøn bland träden och såg några fiskare ute i en båt, sjön såg inbjudande ut, så jag gick ned för sluttningen, men nära sjön, så fans det så kallad Rogenmorän, ett stenmoras, som är svårt och tidsödande att forcera, och där fanns en gles tallurskog i en fjällbjörkskog. Närmare sjön så blev terrängen lättare och när jag kom fram till stranden så såg jag en död urskogsjätte, ett trädskelett med metergrov trädstam trotsa vädrets makter. Jag följde stranden norr ut och kom fram till en forsande å, kantad av videsnår och enstaka urskogsträd. Efter att ha samlat lite nytt vatten, gick jag nordväst över, genom en vacker urskog med träd som stod där redan på 1500-talet, nu vridna och tämjda av naturen, som skulpturer i levande trä. Längre upp i sluttningen, följde jag den fina övergången, mellan urskog och fjäll, med milsvid utsikt över fjällandskapet, där fjälltopparna ännu är täckta av snö. När jag nått den norra delen av Nationalparken, vid en tjärn, med urskog runt, så sneddade jag åt sydväst och följde sluttningen i skogen, som på den västra sidan delvis, men inte helt har dimensionshuggits någon gång på 1800-talet, men det finns ändå gott om grova 300 åringar, som börjar ta form. När jag följt sluttningen ner mot Gutulisjön ett par Km, så kom jag tillbaka till Gutulivollen, där solen nu sken på de ljusgröna björkarna och doften av tjärat virke spred sig i solgasset. Nu var det bara att ta vandringsleden tillbaka till parkeringen och åka tillbaka till Arvika.
I trakterna av Gutulia, så finns det mycket vacker natur att se, jag åkte en snabbsväng till Grövelsjön, och nära vägen, så såg jag mycket renar och grova urskogsträd i en vacker fjällmiljö. Grövelsjön verkade vara ett centrum för turister, med väl utbyggd infrastruktur, och en utgångspunkt för de som vill ha en bekvämare utgångspunkt för att besöka Gränslandet, som är ett samlingsnamn för alla de nationalparker och naturreservat som finns på den Svenska och Norska sidan av gränsen, i centrala Skandinaviens sista vildmarker.
söndag den 26 maj 2013.

Mer info, norska myndigheter.

Bildspel Hög upplösning!