Övrigt Blogg Nyheter


 

En tur till Segoltorpshöjden och Ulvfjället.
I dag var det vackert väder så jag åkte söder ut till två fina reservat, söder om Glaskogen.
Det är en fin skogsbygd med kulturlandskap och vild skog om vartannat.
Jag åkte fram till Bråtarna och valde att gå den sista kilometern upp till parkeringen, höjdskillnaden dit upp är 75 meter, för med en mittsträng på 10 cm så vågade jag inte köra upp, men såg senare att det hade gått att köra.
Uppe vid Södra Deledolpan en tjärn i Segolstorpshöjdens naturreservat så började min vandring på de fina vandringslederna som var välskötta och fint upptrampade, jag gick mest längs lederna men gjorde små avstickare där jag ville få några fina bilder.
Jag gick Sydöst ut emot Björndolpan där solen sken vackert på strandens träd, solen strilade ner längs berget tidigt på morgonen och gav en mystisk stämning som sker när det blir stora kontraster mellan ljus förgrund och en mörk bakgrund.
Nu bar det upp emot Getåsen i sydväst, det var stundom brant och utsikten ner mot Björndolpan blev magnifik, här följde jag nu leden ner i en grov trolsk granskog med smaragdgrön mossa, en John Bauer skog där skogsråt kan locka en vidare in i skogen, skärpt gick jag vidare åt nordöst mot Björnlättrans vilda tallskog och sedan ner till Abborrdolpan, tydligen heter alla tjärn dolpan i den här bygden.
Nere vid Aborrdolpan så växte det en fin tallsumpskog, blandad med gyllengula björkar, speglandes mot dolpans mörkblåa vatten, men även det närliggande Abborrtjärnet hade fina blåa nyanser som skiftade när vinden tryckte upp små vågor på ytan.
Nu bar det upp norr över upp till Segolstorpshöjden, med naturskog i sluttningarna där det var fin utsikt åt väster och öster, särskilt magnifik var utsikten åt öster där tallar och gyllene aspar i förgrunden inte dolde skogshorisonten och Fjällsjön där nere.
Lite längre norr ut så var det ungskog, ett gammalt hygge där man hade sparat jätteaspar, stora trädjättar bland de små.
Här fanns det även blåbär i tallskogen som bärplockarna hade glömt, det finns människor som flyger 16 000 kilometer för att plocka miljömärkta blåbär i skogen, en konstig ekvation.
Vid Abborrtjärnets norra del så var det en fin tallskog där tjärnens glittrande vatten gjorde skogen skimrande, här ville jag stanna en stund för att betrakta skådespelet.
Jag gick över Björnlättran som hade en tallnaturskog blandat med kala hällar, någon tall var urskogsartad.
Nu var jag tillbaka vid Södra Deledolpan, och lämnade reservatet.
Jag gick nu upp till telemasten där vandringsleden upp till Ulvfjällets naturreservat finns, jag följde leden genom en fin ungskog och väl framme i reservatet så möttes jag av en kal klippmark prydd av sammetsgrön mossa med gammal blandbarrskog av naturskogskaraktär runt om, det var som ett torg i skogen, en öppen yta.
Skogen på den södra sidan av den lilla mossen har många tjädertallar i kanten och tjäder fick jag se, en tupp överraskade mig när den några meter bort smattrade genom träden, tjädrar har en klumpig flykt, inte lika graciöst som tranorna i skyn.
Tranor kom det i tre omgångar långt där uppe, tre plogar med 95 tranor och 90 till och sedan 130, jag fick se 315 tranor påväg söder ut, flygandes över något som närmast liknade en japansk trädgård med krumma tallar och mark täckt av mossa i en perfekt komposition, skapad av naturens meditativa krafter i en evig dans med de kosmiska naturlagarna århundrade efter årtusende i årmiljoner.
Jag gick upp mot bergstoppen på den norra sidan av mossen och gick tillbaka emot bilen när jag mötte ett äldre par, de hade inte upptäckt mig och när de väl gjorde det så frågade jag om de var bärplockare eftersom de åt blåbär, men mannen sa att de bara tog ett mellanmål på vägen, kul att träffa trevligt folk på vägen.
Framme vid bilen där nere så mötte jag på en äldre man som berättade att huset Bråtarna hade gått i arv sedan 1800 talet.
Det var blev en fin tur 10,5 kilometer med en total höjdskillnad på 195 meter, men det var mycket kuperat så det blev en vertikal skillnad på 400 meter.


lördag den 25 september 2021.

 

 

Segolstorpshöjden

 

 

 

Ulvfjället

 

 


 

En tur på Byamossarna, Hertigparets vandringsled
På eftermiddagen tog jag ledigt för att vandra på Byamossarna.
För det mesta så följde jag vandringsleden som är 3,5 km lång, det är en välskött och populär led i nordöstra delen av det 776 ha stora vildmarkspräglade naturreservatet, gränser markerat med blå linje.
Leden markerade jag med grön linje i kartan och där jag avvek från leden så markerade jag med röd linje.
Naturreservatet är stort och de stora myrvidderna i väster måste man upptäcka genom att gå fritt i reservatet, liksom de mer naturskogsartade partierna som ligger utspridda.
Jag avvek emot Abbortjärnet som är en fin plats att sitta och njuta av en liten picknick, man går bara ner en liten slinga från leden så hamnar man på klipporna.
Sedan gick jag söder ut Dammtjärnsmossarna för att få se lite av de krumma trolska små miniatyrtallarna på myrvidderna.
Söder om Dammtjärnsmossen så ligger en liten tjärn med den mest urskogsliknande skogen i reservatet, prydd av silverfuror som tecknar sig mot den blåa himmelen.
På himmelen såg jag denna dag 77 tranor som i plogformation flög söder ut, tänk om man hade vingar.
Jag gick åt nordost där det är en fin utsiktspunkt väster om Krokstjärnet, Åter på vandringsleden norr ut emot bilen så är det främst yngre lövskog med vita björkstammar.
En riktigt fin tur på 6,1 km, men det räcker gott med att gå Hertigparets vandringsled.


måndag den 13 september 2021.

 

 

 

 

 


 

Höstfärgerna börjar komma.
Jag tog en liten runda på ängen med min lilla ”kattkoloni” i bakhasorna, de är tre stycken och ibland säljer jag kattungar. Vilda som nu är ca 7 månader fick lite frigång från kopplet för en stund, jag vill inte släppa henne helt ännu på grund av den närgångna räven. Vilda är den enda som är lite långhårig.
Det blommar en del blommor i återväxten, främst fiblor och stormåra.

Jag grusade vägen och tog upp potatis under veckan, det blev "endast" 300 kg i år på grund av dålig rensning.


lördag den 11 september 2021.

 

 

 


 

Järnvägsbygge hemma i Myrom.
Nu börjar planerna ta form för hur man tänker dra om järnvägen i mitt närområde, förmodligen så kommer det att byggas om i flera steg, först tänker man räta ut järnvägen och bygga en mötesplats ca 100 meter från mitt hus, avståndet är svårt att bedöma, men nu ligger järnvägen ca 130 meter bort, detta kommer troligen att ske inom 5–10 år.
Man har även tänkt räta ut järnvägen mellan Arvika och Edane innan 2033 och då berörs några byar i närheten och samhället Edane kraftigt av om dragningen.
Jag tycker att det är bra med snabb järnväg och kortade restider, samt ökad kapacitet för godstransporter på järnväg, men ibland så blir man tyvärr själv drabbad av samhällsutvecklingen, även om jag i det här fallet verkar klara mig relativt bra jämfört med mina grannar.

Artikel Arvika Nyheter

Utredning Trafikverket


Den här helgen tänker jag ta upp potatisen.


lördag den 4 september 2021.

   

 

 
Jag bor precis vid pilens slut i Myrom    

 


 

Yttre Bodane och Sörknatten.
I dag åkte jag ner till Dalsland, en fin tur, men en hel del moln på eftermiddagen.

Jag åkte till Yttre Bodane, men förvirrade mig först genom att åka emot Östra Bodane.
Väl framme vid parkeringen på morgonkvisten så stod det redan två bilar på parkeringen, några ungdomar som stod bredvid talade på ett språk som liknade ryska, men var troligen från Baltikum, de höll på att ta fram några fiskespön ur bilen.
Jag gick öster ut emot Bredvass och passerade ett par tält i skogsbrynet, först så var det lite sumpskog och tallskog med stort inslag av ek, framtidens trädslag när klimatet blir varmare.
Här och var så syntes det att det hade varit åkrar som troligen blivit olönsamma att odla när man övergav hästen som arbetsredskap, det är för fuktigt helt enkelt.
Framme vid Bredvass som är en vik med mycket vass så gick jag över en av alla de spångar som gör det möjligt att vandra mellan uddar och öar i reservatet. I vassruggen så växte det sprängört som är en av de giftigaste växterna som finns i vår natur, men även fackelblomster, strandlysing och kråkklöver mm.
Vid Båtbergen så blev det inslag av lite äldre skog, en fin blandskog som öppnade sig med kala hällar just innan spången över till Kesdalen, här öppnade sig även vattenspegeln på viken och jag såg en svan på lite längre håll.
Det finns en hel del gravrösen i området, uppe på kullarna ofta omgiva av knotiga äldre tallar som undgått avverkning, men skogen är för det mesta ung, även om någon 200 åring kanske kan förekomma. Om ett par hundra år kommer det säkert att se helt annorlunda ut.
Jag gick öster ut emot stranden i höjd med Myrön och här fanns det fina skär och klippor täckta av tuschlav som är en överlevare som klarar de mest extrema exponeringarna vid vattenbrynet, både extrem torka och fukt. Här stannade jag och tog en paus för att äta.
Vindkraftverken ca två mil bort i Mellerud syntes inte så mycket, de är relativt små, bara hälften så stora som de man planerar i norra Värmland, men de blev lite mer dominerande när jag skulle zooma in vissa bilder.
Jag gick ut på Vålebergsnäbben där tallarna var gamla och naturen ganska vild och med fin utsikt över innanhavet Vänern, en av Europas största sötvattensjöar där man inte ser land på andra sidan, jorden är rund och ytan krökt.
Jag såg ett par som paddlade kajak och hörde folk som stojade och badade på en av öarna, troligen så är det här reservatet ett sommarparadis med alla klippor.
Nu gick jag tillbaka till Kesdalen men gick söder ut för att runda viken, här fanns det även en spång som var trappformad för att man skulle få utsikt över vassen och nu blev jag förföljd av en familj, men ”lyckades” gå ifrån dem. Vid Ljusedal så råkade jag på en tysk familj som även de ”förföljde” mig upp till utsiktsplatsen på Nötön, de satte sig för att fika, jag tog några bilder av utsikten och gick vidare.
Jag gick norr ut emot Lasse och öster ut emot Jövik och sedan norr ut till Parkeringen och mötte mer folk på vägen, riktiga folksamlingar nu i middagstid och vid parkeringen så fanns det nu tiotals med bilar.
Det blev en fin tur i en härlig natur.

Nu åkte jag vidare till Sörknatten, den södra delen som jag missade för ett antal år sedan då jag besökte den norra delen.
Här nere så fanns det en hel del stenbrott, det är mycket fin kvarts i området.
Vid parkeringen så var det några bilar parkerade och jag gick fram till leden och följde den norr ut längs Gällsjöns östra strand över en hällmark med gamla tallar, samma typ av natur som själva Sörknaten.
Framme vid reservatet så var det en ny spång över bäcken och nya trappor uppför berget, Jag mötte ett par grupper med folk, däribland en familj där mannen hade hatt, jag är kanske inte den enda som bär huvudbonad för att undvika nya basaliom, i Amerika och Australien så har man bättre vett att skydda sig mot solen.
Jag närmade mig Sörknattens berg och naturen blev vildare och tallarna äldre, jag fick vänta ibland på att solen skulle bryta fram, för molnen hade börjat hopa sig.
Det är en vild natur och uppe på knatten så är naturen vardliknande, det liknar närmast naturen nära trädgränsen i norra Dalarna, vackert med fin utsikt. Här och var så satt det grupper med människor och fikade, jag försökte ta bilder utan att få med människor, men fick ibland vänta både på att solen skulle visa sig och att folk skulle flytta sig så att vissa motiv kunde fotograferas.
I ena riktningen så fanns det 200 meter höga vindkraftverk 10 km bort, så i den riktningen var det svårare att få bra bilder när man zoomade.
Jag gick runt berget och tog fotografier i alla riktningar, och passade på att ta paus när en stor grupp med människor som talade något som liknade holländska närmade sig, de pladdrade på när de fikade där uppe och en drönare surrade ständigt, så någon rofylld vildmarksstämning blev det inte som när jag åker norr ut, men det var ändå en gemytlig stämning.
Nu gick jag tillbaka samma väg som jag gick upp tillbaka till bilen.
Ett vackert säreget landskap som saknar motstycke.

 

lördag den 21 augusti 2021.

 

 

 

Yttre Bodane

Skyddat 1967, Ägare: Kungl Maj:t och kronan genom naturvårdsfonden

Information Länsstyrelsen

 

 

Det har skett stora förändringar i vegetationen sedan 1960 (svartvit) tills idag, för 60 år sedan så var det förmodligen till stor del betesmarker och till viss del ljunghed med kala klippor, och idag så har skogen etablerat sig på större ytor än tidigare.

 

 

Sörknatten

Information Länsstyrelsen

 




Slåttern avslutad.
I dag så slog jag den sista steniga rabben med lien, gräset börjar bli lite segt och det var i sista stund, men nu har även de mer sena arterna satt frön.
På torsdag kväll så åkte jag ut på sjön Värmeln för att fiska, augusti brukar vara bäst, men det blåste från norr, så det nappade dåligt.
Tre abborrar blev det trots allt och de nappade mellan klockan 19 och 20 när solen sänkte sig magiskt över vattnet med en fin solnedgång, en riktigt fin stämning, och fisken räckte till en fin kvällsmiddag.

lördag den 14 augusti 2021.

 

 

 

 


 

Misty morning
I morse så vaknade jag med dimma utanför fönstret, det var en magisk stämning och jag gick ut på en liten morgonrunda.
Det är inte mycket kvar att slå av mina ängar, endast någon stenig rabbe återstår, och jag gjorde ett stort arbete under veckan som gick, både på ängen och i snickeriet.
Igår och idag vilar jag kroppen, det kan vara nödvändigt ibland, magen bubblade igår, kanske av överansträngning.
Slåtterblommorna blommar just nu, porslinsvita bland det gröna gräset.
Jag försöker jaga bort rävar varje dag, det är särskilt en av rävungarna som är helt orädd, jag stod endast 15 meter från rävungen och klappade med grytlocken, men han ville bara leka, det var nästan som i filmen ”Dansa med vargar”.


Söndag den 8 augusti 2021.

 

 

 

 

 


 

Rävar, rävar och innekatter.
Jag har problem med en av rävarna som är helt oskygg, jag försökte skrämma bort den med grytlock även idag, men, det gick någon minut så kom den fram igen och tittade lite nyfiket på mig, jag gick närmare och räven lika så, den skulle kunna bli tam, men det vill jag inte.
Nu har mina katter blivit innekatter tillfälligt, jag vill inte släppa ut dem och de gör heller ingen ansats till att vilja gå ut, de sitter inne och tittar och morrar åt räven.
Vad skall jag göra, jag får visserligen fina bilder, men funderar på att skala upp till signalhorn, men då får jag väl grannarna på mig i stället.

Borde kanske skaffa en stor Maine Coon hane som äter upp räven?


måndag den 2 augusti 2021.

 

 

 

   

 

 


 

Magiskt möte med rävunge.
I dag när jag kom hem så följde Huldra, en av mina katter med ut på en promenad, hon följde efter som en hund som brukligt tills hon fick syn på en av grannens katter som hon jagade bort från sitt revir, jag fortsatte rundan och gick till de oslagna ängarna bakom huset tills jag fick se att något rörde sig i gräset en liten bit bort det var en rävunge.
Den upptäckte mig inte i gräset och jag gick sakta efter på ca 10 meters avstånd, den lekte och spanade ibland, jag försökte få några foton mellan grässtråna, men det var svårt.
Det var riktigt underhållande, jag har bara varit så nära ett par gånger i mitt liv, en riktigt fin naturupplevelse, en rävunges obesvärade lek i det vilda.
Jag gick tillbaka till huset och hämtade grytlocken och skrämde bort räven även denna gång, de måste lära sig att bli skygga för människor, men framför allt så vill jag inte att någon av mina katter råkar illa ut.
Huldra kom snabbt in i huset så nu finns hela familjen samlad i trygghet igen.
Jag älskar rävungar, men vill helst inte ha dem på husknuten.


Fredag den 30 juli 2021.

 

 

 


 

Potatisen blommar och rävungarna leker.
Nu blommar potatisen som skall växa någon månad till, kanske mer, och det verkar växa bra, blasten är friskt och fin, dessutom så har det varit lagom regn och mycket sol.
Jag har räfsat upp de stora områdena som jag har slagit på ängsvallen och ängen, så nu återstår de artrikaste och sent slagna delarna. Det skall bli regn under veckan så nu skall jag arbeta lite med snickeri.
Idag funderade jag på att ta en tur på sjön, jag älskar sol och bad, men vill inte odla fler basaliom och att sitta i båten och fiska i långärmat och hatt när det är 30 grader i skuggan gör att jag förmodligen tar en vilodag i stället.
Rävungarna har lekt på vägen vid huset i natt, det var mycket spår, mina katter vill inte gå ut och jag vill inte heller släppa ut dem om jag inte är hemma dagtid.


söndag den 25 juli 2021.

 

 


 

Frön till Arvika kommuns ängsytor.
För ett par år sedan så kom ett medborgarförslag att kommunen skulle omvandla grönytor till äng, artikel SR Värmland.
Nu läste jag i våras att projektet är igång, så jag erbjöd ängsfrön från mina ängar som jag samlar in när jag transporterar bort höet på presenningar, de tackade ja och i augusti skall jag leverera.
Info Arvika Kommun.
Jag föreslog kommunen bland annat ett område nära folkhögskolan i Ingesund (och Edane) mm förra året, men det blev inte av, men väl ett lämpligt område i Dottevik nära Sågudden.
Idén att samla frön från ängar fick en stor genomslagskraft på Lienätverket när jag lade in ett inlägg där.
Höet har torkat bra i solskenet efter regnet.

Samla frön

Slipa lie

 

tisdag den 20 juli 2021.

 

 


 

EU och skogen
EU vill att skogen skall användas till hållbara möbler. Privata Affärer.
Principen att lagra koldioxid i form av produkter som håller länge som möbler och hus funkar bättre än kortlivade produkter som förbränns till koldioxid inom ett par år, kanske är detta tänk bra för de möblerna som jag tillverkar, för de går att renovera och underhålla i hundra år, men tyvärr så håller ofta dagens möbler inte lika länge och är inte alltid tillverkade i trä, modet växlar snabbt och det blir slit och släng.
Kanske behöver vi ett resurssnålare samhälle för att kunna skapa en bättre framtid för kommande generationer.
Eu vill även ändra typen av skogsbruk, skydda gammal skog och minska kalhyggesbruket, som redan är förbjudet i vissa länder. Sveriges Radio.
Bild på kalhygge på Glaskogen.


lördag den 17 juli 2021.

 


 

Rävungar utanför köksfönstret i natt.
Klockan fyra i natt så morrade en av mina katter åt något utanför fönstret och det visade sig vara rävungar som lekte, en anledning till att jag försöker få in mina katter senast åtta på kvällen och att jag endast låter dem vara ute samtidigt som jag själv är hemma.
Jag njöt några minuter av att se på rävungen, de är otroligt fina, och man vill nästa kela med dem som med en hundvalp, men av hänsyn till mina katter så klappade jag åter i grytlocken för att skrämma i väg dem.


torsdag den 15 juli 2021.

 

 


 

I väntan på åskväder.
Det är 31 grader i skuggan och åskan mullrar intensivt i väster längs den norska gränsen.
Bara att hoppas att jag slipper allt för mycket regn.


onsdag den 14 juli 2021.

 

 

Översvämning.
78 mm på mindre än två timmar, ett av mina värsta åskväder som jag upplevt blev det senare på kvällen.
Jag hade tänkt köra bort hö i slutet av veckan, men nu vet jag inte hur det blir då det är översvämning, 78 mm = 78 liter/m2 * 9000 m2, det blir 700 000 liter vatten på vallen, det tar tid att torka.
Det blixtrade och dundrade något enormt och för andra gången på 30 år så small det i proppskåpet, säkringarna till el beredaren hade gått, tur att jag hade dragit ur allt, det verkade som om det slog ner i uthuset, smällen kom omedelbart och ytterligare en blixt verkade slå ner hos grannarna 300 meter bort. Som tur är så brukar järnvägen 130 meter från huset fungera som åskledare, kanske var det där det slog ner båda gångerna, det har hänt många gånger genom åren. Vägen ser ut som ett bortspolat delta i backarna, och vallen närmast dammen är översvämmad.
Jag har kontrollerat uthus och vindsutrymmen för säkerhets skull.
Huga!

Artikel SVT, Arvika verkar hårt drabbat.

 

 

 

Jag bor strax sydväst om västra furtan på sekvensen.

 


 

Slåttern i gång, det lovas fint väder.
Jag slog ängsvallen igår, Ca 0,8 ha med den motormanuella slåtterbalken, av märket Nima.
Jag sparade ett fint mittenparti och dikena åt de sent blommande arterna och insekterna, dessa slår jag senare, detta sätt gynnar artrikedomen.
Ängen har jag ännu inte börjat slå men det börjar bli dags då de flesta växterna har satt frön.


Tisdag den 13 juli 2021.

 

 


 

Rävungar runt husknuten.
Visst är det speciellt att ha rävungar nära inpå huset, jag fotograferade rävungar för ett antal år sedan och tyckte att det var kul.
Men sedan rävungarna jagade en av mina katter och bet grannens katt förra året så försöker jag hålla dem på avstånd, de har skaffat ett annat gryt i närheten och nu försökte jag skrämma bort dem med grytlock som cymbaler, hoppas att de håller sig borta, för ena katten är ute just nu.


söndag den 4 juli 2021.

 

 


 

En tur till Fulufjällets Nationalpark.
Jag tog förskottssemester och åkte upp till fjällen i det vackra vädret torsdag till fredag denna vecka.
Det blev en tur i Tangådalen på 13,2 km och en höjdskillnad på 299 meter, samt efter övernattning i tält en tur i Göljådalen den vackra vilda dalen på 15,4 km och en höjdskillnad på 294 meter.
Lite mör i benen så redigerar jag idag bilder och text.


lördag den 3 juli 2021.

 
 

 

 

 

 

Tangådalen

Idag torsdag tog jag ledigt för att åka upp till Fulufjället, det var några år sedan sist.
Jag åkte upp genom Värmland och stannade vid Värmlandsporten för att fylla på energidepåerna med sötsaker.
Sedan bar det upp till Storbron genom Malung och förbi Sälen.
Tangådalen verkar inte särskilt högt prioriterat som besöksmål, vägen från Storbron är extremt dålig, så jag stannade vid Björbäcken och gick 1,5 km upp till vägbommen, men enligt turistinformationen så skall det finnas en sommarparkering högre upp, men vid vägbommen så finns det plats för endast två bilar.
Först kom jag fram till Björnholmsstugan, som är en öppen gäststuga intill Tangåns forsande vatten, här växte det en del rödblära mm, sedan kom jag upp till Björnholmssätern där vägen definitivt slutade och övergick i en stig.
Naturen blev allt vildare ju högre upp jag gick, granen dominerar hela dalgången, men det finns även en hel del tall på sina håll.  Anledningen är förmodligen de stora dimensionsavverkningarna man gjorde på 1800 talet, men högre upp i dalen så har man där emot aldrig kalhuggit, så naturskogskaraktären är kvar.
Jag följde stigen som gick efter den strida ån, en dramatisk natur, och framme vid bron så gick jag över på andra sidan, här hade jag gått 4,3 km från bilen.
Jag stannade efter bron för att ta min första matpaus, man behöver fylla på med både mat och vatten när man vandrar.
Nu gick jag leden väster ut upp emot  Västertangen och den stängda Norska gränsen, en liten bit upp så var det ett litet stenbrott i form av ett litet stenröse, här bröt i första hand Norrmännen så kallade Ljorsalsbrynen ingen stor industri direkt.
Jag följde stigen som gick i en liten dalgång när jag fick syn på ett par gamla tallar norr om stigen, knotiga och några hundra år är de.
Det blev en brant stigning uppför berget och jag gick nu söder ut uppför berget och passerade några gamla tallar i fjällbjörkskogen.
Jag gick nu allt högre upp i Tangådalen i norr och ju högre upp jag gick, desto djupare blev dalen där nere, samtidigt som de omgivande fjällen fick karaktär, nu blev även Näsfjället med sin turistanläggning och Mellanfjället allt tydligare i söder.
Jag säg en jaktfalk på riktigt nära håll vid gränsen till kalfjället.
Nu såg jag några sådana där gamla grankloner som lär vara många tusen år gamla, här stannade jag för att äta och njuta av utsikten.
Det var dags att gå tillbaka emot bilen, men gick en lite annan väg längre ner i sluttningen för att se naturskogen på fjället.
Först så var det stenig fjällbjörkskog, som övergick i granskog med enstaka urskogstallar, men påtagande få unga tallar.
När jag så småningom närmade mig stenbrottet, så fick jag se skrovellav på ett lövträd samtidigt som inslaget av gammal tall ökade och började likna tallnaturskog, en trolsk och vacker miljö, dags att stanna och njuta.
Nu från stenbrottet så blev upplevelserna ungefär de samma som på vägen upp och väl framme vid bilen så hade jag gått ca 1,3 mil med en höjdskillnad på 299 meter.
Jag kokade lite soppa och åkte till Göljådalen där jag övernattade i tält nere vid Dalälven.

Torsdag den 1 juli 2021

Det blev en tur i Tangådalen på 13,2 km och en höjdskillnad på 299 meter.

Karta

Min vandring GPS KML

Min vandring GPS KMZ

 

 

 

 

 

 

 

Göljådalen

I dag fredag så vaknade jag några meter ifrån Fulans brusande vatten inte långt ifrån entrén till Göljån Södra i Fulufjällets Nationalpark, jag var lite trött efter gårdagens promenad i Tangådalen, men hade sovit bra i tältet under natten.
Jag gjorde mig i ordning och började min vandring klockan 7 00 ungefär och beräknade att det borde vara bra att vända någon gång vid 12 tiden, det skulle avgöra hur högt i terrängen jag skulle komma, men om jag åker hit någon mer gång så är det bättre att tälta halvvägs upp där leden delar sig, antagligen så är det därför som man har gjort en rastplats med utedass där.
Vid parkeringen så gick jag först fel ett par hundra meter, då jag följde skoterleden men förstod ganska snart att jag hade valt fel väg.
Det började i en lite djungelliknande skog längs Göljåns ”delta” där det fanns diverse spångar över bäckarna, tidigare gick det en väg mellan den norra och södra parkeringen, men den spolades bort under den stora regnkatastrofen 1997 som präglar hela dalen, för granskogen runt ån spolades också samtidigt bort och har nu blivit en slyskog med en hel del örter som midsommarblomster, tolta, rödblära och nordisk stormhatt mm. Läs mer om naturkatastrofen SMHI.
Nu blev naturen snart en blandning mellan myr och skog, men skogen saknade först de äldsta träden, men på en gammal sälg vid en myr så såg jag både skrovellav och lunglav.
När jag kom till kröken på älven så gjorde jag en avstickare norr ut för att få se ett av de områdena som drabbats hårdast av översvämningen och det liknade närmast ett gammalt kalhygge fast med en mängd av liggande träd på marken, som gjorde det svårt att ta sig fram, man får kliva över stammar för vart fjärde steg man tar, och på andra sidan så är strandbrinken bortspolad och har bildat ett stup liknande de man kan se i grusgropar och det var mängder av fräken som täckte stora områden och liknade en miniatyr av de fräken och lummerskogar som täckte planeten lite mer än 300 miljoner år sedan.
Jag gick nu tillbaka emot stigen söder ut och hamnade i en vacker naturskog med stora tallöverståndare, plattkronade tallöverståndare äntligen blev naturen mer ursprunglig.
Nu kom jag upp till en myr med hjortron och lite orkideer, myren var kantad av gamla tallar, jag fortsatte uppåt i terrängen tills jag kom upp till en gammal tallskog med silverfuror, här stannade jag för att ta en paus och äta lite, drack gjorde jag hela tiden och fyllde på flaskorna kontinuerligt när jag gick förbi vattendrag, dock använder jag silverpiller som rening, trots att vattnet borde vara bra. Här såg jag även en lavskrika som jag inte hann fotografera, det är en vacker halvtam urskogsfågel.
Stigen gick över ett litet biflöde till Göljån där terrängen öppnade sig och senare så slöt sig skogen och det blev brantare och plötsligt så gick stigen förbi ett stup där stora Göljån gick i ravinen nedanför, en mäktig upplevelse.
Nu fortsatte jag upp till en myrmark där man hade ett vindskydd och utedass, en lämplig plats att övernatta även utanför vindskyddet, för här var det fri sikt upp emot Fulufjället och det mäktiga kala berget.
Vid vindskyddet så hade någon oförstående huggit ner en torrfura som först vuxit i kanske 300 år och varit torraka i 100, det är som att göra åverkan på ett museiföremål, man förstår inte tidsrymden det tar för naturen att återhämta sig på de här höjderna.
Nu valde jag den norra vandringsleden upp, men fört så gick den ner till Göljån och väl nere i botten av dalen så var det svårt att hitta bron från båda hållen på grund av vegetationen av slyskog och stenar, men jag fann bron och gick uppför den branta sluttningen på andra sidan och fick några dramatiska bilder.
Nu blev det först mycket granskog en lång sträcka längs ån, men sedan så svängde stigen norr ut och blev brantare och tallskogen tog vid, eller rättare sagt barrblandskogen med gamla tallöverståndare. Här valde jag att lämna leden och gick väster ut längs den veckade dalen, det gick uppför och nedför i små ravinsystem, med utsikt över hela Göljådalen, ett riktigt fint område, där jag stannade på den tredje kullen för att äta och vila benen lite, för här var det vackert.
Nu gick jag norr ut upp på den lilla platån med savannartad tallurskog som påminner lite om skogarna skogen vid Hovden platån i Töffsingdalens östra del.
Den här skogen är gles och vacker, dessutom lättvandrad jag njöt även av utsikten öster ut och betraktade samtidigt Göljåstötens massiv i söder. Rätt som det var så kände jag mig iakttagen och ögonen som blängde var ögonen från en lite älgtjur, kanske 200 meter bort, vi tittade på varandra någon minut innan älgen vandrade i väg, ett mäktigt möte på savannen. Jag fick syn på en torraka med den giftiga varglaven, med den gula varningsfärgen som lyste emot den gråa bakgrunden, silverfurans ved.
Nu fortsatte jag norr ut in i granskogens dunkel, skogen blev alltmer högrest då jag närmade mig Risdalen, granarna här lär vara 25–30 meter höga och den virkesrikaste delen av hela Nationalparken, skogen var urskog med fallna jättar bevuxna av diverse hotade tickor av olika arter, en mångfald som jag aldrig har sett förut. Även marken hyste diverse ormbunkar och mattor av hönsbär vars porslinsvita blommor blommade.
Nu var klockan mitt på dagen och jag valde att gå tillbaka emot bilen fast nu gick jag vandringsleden ner igenom den grova granskogen.
Vid bäcken så fanns det små vattenfall skapade av att berget var terrassformat, det såg nästan ut som ruiner av byggnader skapade av människor, kanske någon bortglömd ”Inkakultur”, nej det var nog bara naturens nyck, men var härstammar älvdalens folk ifrån? tanken och fantasin drog iväg.
Det gick snabbare i medlut längs leden än vad jag hade förväntat mig och vips så var jag nere vid lägerplatsen igen, men här valde jag att lämna leden för att i stället ta en parallell väg ner i terrängen söder om leden nedför de sluttande myrmarkerna med små vattensamlingar med utsikt nedåt och fjället uppåt, en mäktig natur med storvuxna furor med platta kronor, troligen den vackraste platsen idag, här stannade jag ett tag för att njuta av naturen, strosade och vandrade iakttagande för att lagra i minnet.
När jag kom tillbaka till leden så gick det snabbt tillbaka till bilen, jag hade räknat med tio timmar när jag vände efter fem, men det blev åtta.
Nu badade jag i Fulans forsande iskalla vatten och åkte hem till Arvika.

Fredag den 2 juli 2021

Det blev en tur i Göljådalen på 15,4 km och en höjdskillnad på 294 meter.

Karta

Min vandring GPS KML

Min vandring GPS KMZ

 

 

 

 

 


 

Hemma på ängen
Nu blommar slåttergubbe, nattviol och brudsporrar mm.
En mängd olika fjärilar flyger runt.
Minstingen ”vilda” växer och får vara ute någon halvtimma om dagen under uppsikt.


Måndag den 29 juni 2021.

 

 

 


 

En gråmulen dag på Värmeln
I dag så åkte jag ut en sväng på sjön mitt på dagen, för det brukar nappa lite då, man brukar alltid få något på daggmasken.
Fyra abborrar blev det till kvällsmat.


Söndag den 27 juni 2021.

 


 

En tvådagarstur upp till Höljes.
I går besökte jag det nya stora reservatet Havsjöskogen som innefattar Granberget, Värmlands högsta berg, och jag övernattade i Havsvalladalen och besökte Röknölen och det vackra berget Hästskär inom Projekteringsområdet för vindkraftsparken.


Midsommarafton 2021.

 

 
 

 

Havsjöskogen

Jag är inte vindkraftsmotståndare, men jag är Absolut!  motståndare till vindkraft i anslutning till Värmlands största naturskogsområde på drygt 3725 ha, fyra stycken sammanhängande Naturreservat med Värmlands högsta berg + Nyckelbiotoper. Rädda vildmarken!

 

Havsjöområdet
Idag torsdag så åkte jag upp till det nya naturreservatet Havsjöskogen på hela 1603 ha
Det blev en fin biltur genom klarälvsdalen och sedan upp till Kvarnsjön där jag stannade, det finns även en vandringsled upp till Granberget lite längre söder ut på vägen, men jag ville ta en annan rutt.
Jag följde traktorvägen norr ut fån Gammeldammen där det fanns en stuga och några båtar, troligen så är det ett bra fiskevatten då det vakade i sjön.
Framme vid vandringsleden Nordvärmlandsleden så gick jag nu emot Granberget, först så gick jag åt nord öst och det dröjde inte särskilt länge innan jag hörde och såg korpar, troligen så låg det något kadaver i närheten men jag hade inte tid att leta, utan i stället så betraktade jag alla blommorna av hjortron, det måste bli mängder med bär till hösten.
Skogen blev halvöppen med stora tallöverståndare, den är klart naturskogspräglad på de flesta ställena men tyvärr så fanns det även contortatall på sina håll, en importerad art från Nordamerika, som kommer att förändra utseendet på våra skogar på lång sikt, trädens lupiner.
Ännu högre upp så blev skogen mer grandominerad och liknade nästan fjällskog, inte så konstigt då Granberget är Värmlands högsta berg med sina 700 meter, men uppe på toppen så skyms horisonten av träd och därför har man byggt ett högt torn i metall.
Jag satte mig på en rastbänk för att äta och dricka lite först innan jag gick upp i tornet.
Trappan blev brantare ju högre upp jag gick, tornet har en spetsig form, först fick jag lämna stativet vid en etage och kameraväskan vid nästa och ha kameran över axeln, för sista trappen gick spikrakt upp.
Väl uppe så var utsikten hänförande i alla väderstreck, blånande berg och sjöarsamtidigt med utsikt över Värmlands största sammanhängande naturskog i norr, de fyra reservatet Havsjöskogen, Brånberget, Havsvalladalen och Torrknölen, sitter ihop och har en sammanlagd yta på 3725 ha, dubbelt så stort som Tivedens Nationalpark, om Värmland skulle ha en Nationalpark så vore detta kanske bästa kandidaten.
Jag såg även vindkraftverken på Kjölberget, den är på den Norska sidan av gränsen mer än tre mil bort, och nu planeras en felplacerad vindkraftspark på Rödknölen i anslutning till Värmlands finaste skogsområde, vilket vore förödande. Parken är planerad ca 4,5 km från Granberget och endast en km från Brånbergets topp, känslan av vildmark kommer att försvinna.

Nåväl, jag gick nu väster ut nedför sluttningen emot Granbergsmyren, på vägen ner så var granskogen stundom närmast urskogsartad med doftskinn på lågorna och Lunglav på en asp.
Nere vid myren så möttes jag av en av de finaste sluttande myrmarkerna som jag har sett, något liknande har jag bara upplevt på Tandövala.
Jag såg ett vitnat älghorn, som någon älg nådde fällt när det inte längre behövdes i brunsten.
Här och var så var det Torrakor av fura, urgamla och ibland knotiga, århundraden har passerat sedan de var små plantor.
Det var några små tjärnhålor längre ner som jag gick förbi innan jag gick norr ut emot leden och här fanns en myr med mycket tätört och orkidéer
När jag kom fram till leden igen så gick jag rakt fram där den svängde, jag gick med riktning mot södra Havsjön, och jag gick nästan hela tiden igenom fin naturskog i Lomtjärnsbrännan, vid en plats så var det riktigt stora och gamla tallar, de kommer snabbt få urskogskaraktär.
Framme vid Havsjödammen så stannade jag för att ta en paus, men den blev kort, mängden knott, bromsar och mygg var enorm, men jag fick lite fina fågelfoton.
Jag försökte gå rakt väster ut, men kunde inte ta mig över Havsjöflå, utan att riskera att fastna i myren, så jag fick gå tillbaka till dammen och följde skoterleden till Nordvärmlandsleden.
Nu följde jag leden väster ut emot Kvarnsjön som låg stilla och fin med spegelbilder av träd, här var även ett par rastplatser med vindskydd nära Havsjöån.
När jag lämnat stranden med sitt minituvull? så gick jag upp emot berget Gethällarna, skogen var naturskogspräglad och hade tydligen brunnit någon gång för här fanns det en lövbränna i form av en liten aspskog.
Längre upp så blev det brant, det var några hällar ovanför ett stup där utsikten var hänförande vacker söder ut, jag fick se Klarälven slingra sig fram där nere, som ett litet smycke i form av en glittrande orm.
Här stannade jag ett tag för att njuta, vinden flämtade bort de mesta insekterna så att jag fick ro för en stund.
Vägen ner var brant och nedanför branten så var det en bördig grannaturskog som övergick i en myr med mycket orkidéer och vattenklöver.
När jag kom ner till leden så följde jag den tillbaka till bilen, där jag tog mig ett dopp och lagade mig lite soppa till middag.

Promenaden blev på 15 km och en höjdskillnad på 159 meter.


Senare åkte jag till Havsvalladalen för att övernatta, men inte där jag hade tänkt, på grund av dåliga vägar.

 

 

 

 

 

 

 

Några bilder från Klarälvsdalen, det är lite svårt att stanna för att fota längs vägen när man kör bil, men landskapet är riktigt fint.

 

Röknölen

Alla bilder är tagna inifrån Projekteringsområdet för Vindkraftsparken, uppe på toppen av berget, Vindkraftverken på bilden är Kjölberget 2,4 mil bort på den norska sidan.

Röknölen
Efter att ha övernattat i Havsvalladalen och vandrat i det nya reservatet Havsjöskogen (Granberget) i går så åkte jag upp över höjden med Stormyren norr om vägen och stannade uppe på Granåsen, vägen hade fått nya djupa diken och en fin beläggning men jag vågade ändå inte köra vägen med min bil då vägen var smal, man kan få backa om man får möte.
Egentligen så hade jag tänkt ta den norra vägen från Reservatet Torrknölen, men min bil har låg markfrigång.
Nu följde jag vägen en bit norr ut och sedan en traktorväg med mycket orkidéer innan jag gick upp på berget Nipen där det var en nyckelbiotop, utsikten var riktigt fin vid kraftledningsgatan, över området som kanske skall bli en vindkraftspark och fick se den norska vindparken på Kjölberget 2,4 mil bort på den norska sidan. Kraftledningsgatan hade en ganska fin flora med midsommarblomster och orkidéer mm.
Jag fortsatte norr ut ner i Nipdalen och sedan upp genom en Corntortaskog, området är en biologisk öken plågad av skogsbruket och som möbelsnickare så kan man ifrågasätta varför man inte har planterat vanlig tall i stället?
När jag kom upp till nyckelbiotopen uppe på Hästskär så möttes jag av en helt annan ursprungligare natur, med knotiga tallar, toppbrutna granar, varav en hade en underligt växt häxkvast, naturen här uppe var fjällskogsliknande, med utsikt över de blånande bergen i fjärran, den här delen var finast på hela promenaden.
Nu gick jag ner till Röknölmyren där det fanns en sluttande myr med utsikt över Transtrandsfjällen i Nordöst, det låg fortfarande snö kvar på fjället.
Myren var en fin miljö med hjortron och en hel del orkideer och vit tuvull?
Uppe i sluttningen mot toppen av Röknölen så finns det lunglavar på rönnarna och skogen är gammal granskog med en hel del lågor, en vild natur.
På vägen upp så hittade jag en fin stig som gick upp till toppen, troligen den bästa vägen att vandra om man åker bil upp till Havsvallsätern.
Uppe vid toppen så stod det ett gammalt rostigt brandtorn, jag gick bara upp till första etagen även om man hade bytt ut plankorna så ville jag inte gå upp till toppen med risk för att snubbla.
Väster om Röknölen nedanför toppen så fanns det en liten myr med en skog av gamla miniatyrgranar, jag kände mig som en jätte som klev fram i skogen, en egendomlig känsla, där marken var prydd med blommande skogskovall, fjärilarna trivdes här.
Jag gick ner emot Björnmyren, men någon björn såg jag inte, men mycket spår av älgar fanns det i en granurskogsliknande skog med diverse sällsynta vedsvampar, som ullticka och granticka mm.
Nere vid myren så var det mycket orkidéer och jag gick en liten bit upp på Lövknölen, men vände, då det trots allt var midsommarafton och jag ville hinna hem till eftermiddagen.
Egentligen så skulle jag velat ha sett tallskogen vid Jättestensmyren och toppen av Jättestensberget, men det får kanske bli någon annan gång, någon vit fläck får det bli kvar på kartan.
Nu gick jag ungefär samma väg tillbaka, men kunde konstatera att den södra toppen av Röknölen var vackrare än vid tornet.
Sammantaget så kan jag konstatera att skogen uppe på bergstopparna från Hästskär till Naturreservatet Torrknölen är en fin naturskog på ca 100 ha, en nyckelbiotop som kanske kommer att stå omringad av 270 meter höga vindkraftverk som kommer att göra att man endast kommer att kunna fotografera torn och propellerblad från denna vackra natur.
Säkert kommer man att hävda att platsen där fundamenten till kraftverken skall stå är exploaterad contortaskog och kalhyggen, men man får inte glömma den påverkan de kan ha på skogen uppe på bergstopparna och synintrycket från Värmlands största naturskogsområde bestående av naturreservaten Havsjöskogen, Brånberget, Havsvalladalen och Torrknölen ett område på hela 3725 + alla nyckelbiotoper runt om kring, dubbelt så stort som Tivedens nationalpark.

Det blev en fin prommenad på ca 11 km med en höjdskillnad på ca 135 meter.

Midsommarafton 2021

 

 

 

 

På vägen uppför berget så passerade jag en kraftledningsgata och lite contortaplanteringar och vägen var bra men så smal att jag inte vågade köra på grund av risken för möte med annan bil.