Den blomstertid nu kommer.
Nu kommer vår och försommartecknen på löpande band, vinbergssnäckorna glider fram bland knoppande vitsippor och gullvivor och kanske börjar de gnaga på något blommande backskärvfrö.
De första vitsipporna och gullvivorna har börjat blomma, men om en vecka så kommer det att vara prunkande blomning i schatterande vitt och gult bland det gröna, en av de största populationerna av gullviva i västra värmland lär det vara, då de blommar i tusental.
Jag funderade på en fototur öster ut i länet men det är lite osäker prognos och på hemmaplan så skall det bli åskskurar framåt dagen så någon fisketur blir det inte heller, så det får bli en dag hemma där jag stilla betraktar naturen runt husknuten.

Kristihimmelsfärdsdag anno 2021.

Båten är i sjön.
På förmiddagen så funderade jag på en fototur, men man sade på radion att det eventuellt skulle komma skurar med inslag av åska, så jag åkte och lade i båten i stället.
Jag hade gjort ett hemmagjort kapell med en pressning brädor och plank som jag tog med mig i en fullastad bil, lite omständligt men lättare än att vända på båten.
Båten gjorde jag ren med såpa och en skurborste, så nu är det bara att fiska när jag vill.
Det blir en hemmafixarhelg även denna helg, man får passa på när det blir lite dåligt väder.

På eftermiddagen så räfsade jag bort löv och mossa i kanten av ängen under björkarna och slängde sedan ut vedaska. Det var länge sedan jag tog bort mossa så det var nödvändigt då arter som "äkta" gullris, nattviol och ängsvädd har minskat i antal.

lördag den 8 maj 2021.

Potatisen i jorden.

I går så fräste jag potatislandet efter att ha lagt ut mängder med flerårig kompost och björkspån (enbart björk), det är lerjord så den behöver bli lite lucker, dessutom så hade jag på 14 kg blåkorn för att sågspånet ”äter” kväve, så det var nödvändigt.
Idag så kupplogade jag med traktorn och satte 11 hinkar potatis med en fots mellanrum, hälften King Edvard och hälften Carolus eko, sedan krattade jag igen fårorna och i eftermiddag så täcker jag det hela med fjolårshö från ängen.
På bilderna så kan ni se hur jag har krattat två av de sex fårorna, om det hade varit sandjord så hade jag kupat med plogen.

Nu blommar de första blommorna på ängen, blåsippor, backskärvfrö, vitsippor och den oansenliga nagelörten.

lördag den 1 maj 2021.

Hemmafixarhelg.

Den här helgen så har jag ägnat en hel del tid åt att faga ängen, det vill säga kratta bort löv och mossa.
Jag fick uppfinna en Åsa-Nisse variant av mossrivare.
På en del av ängen så fungerar hövändaren som ”mossrivare”, men inte där det är knöligt och liten svängradie mm.
Jag har ingen ATV, och det är lite väl knöligt för en gräsklippare och de flesta bensindrivna mosrivarna, så jag fick uppfinna en Åsa-Nisse variant.
Jag köpte en mossharv på Biltema och vände på draget till harven så att jag kunde fästa på träskalmar på harven.
Sedan borrade jag hål i skalmarna ca 70 cm från handtagen där jag fäste ett rep i en gammal ryggsäck som därmed blev till en sele, så att man drar med både axlar armar och midja.
Jag satte på lite tyngder, men det blev jäkligt tungt att dra, så jag tog bort fyra stycken fjädrar för att lätta på motståndet.
Fjädrarna har en liten tendens att lossna, så jag förstärkte konstruktionen genom att för-borra och skruva fast takplåtsskruv, se undersidan av harven.
Det funkade hyfsat, lite tungt, men bättre än att försöka kratta bort mossan, sedan strödde jag på vinterns vedaska.
Det funkar bra, förutom att förbipasserande ser lite förundrade ut.
Jag gör kvadratiska rutor på ca 50–60 kvadratmeter och kör två gånger i vardera riktningen, det mesta av mossan försvinner och speciellt de stora mattorna, dessutom så blir det blottor där fröna kan gro.
I de steniga partierna får jag dock använda krattan.

Jag har även bytt till vägsladden på traktorn och tagit av snökedjorna, så nu kunde jag sladda vägen för första gången i år, vägen har inte varit så dålig på minst 10 år, det var mycket regn i höst och sedan en period på mycket kallt väder, så tjälen är mycket besvärlig.
Nu blir det våfflor till middag.

söndag den 18 april 2021.

Båstnäs bilskrot och nya Naturreservat

Jag åkte till Båstnäs för att kika på den beryktade bilskroten och för att kika på det närliggande naturreservatet.
Redan tidigt på förmiddagen så hade det samlats en del ”bilskådare” på platsen där det finns en mängd gamla bilar.
Bilskroten startade 1953 och slutade 1978 och det är närmast som att besöka ett Värmländskt Tjernobyl, där bilarna lämnats efter ett kärnvapenkrig, Året är 1978 en upptrappning mellan kärnvapenmakterna USA och Sovjetunionen eskalerar efter att en liten incident lett till ett fullskaligt kärnvapenkrig, Oslo bukten fylls av eldklot, liksom Göteborg, och Zakrisdalsverken i Karlstad, inte ens Åmotfors undgår katastrofen. Flyende folkmassor samlas på en camping i Båstnäs och efter en sex år lång kärnvapenvinter så återstår nu efter alla år endast de av naturen inneslutna bilarna, naturen kommer tillbaka, men de flesta människorna är borta.
Tillbaka till verkligheten, en man tränger sig genom bråten för att kika på något ovanligt bilmärke, tack och lov så är det bara en övergivet bilskrot, men känslan är exotisk och påminner lite om bilder från Tjernobyls övergivna miljöer.
Entusiastiska bilskådare fotar och diskuterar för mig okända bilmodeller, det är ett speciellt släkte bilskådarna, påminner lite om fågelskådare, fast ofta helt ointresserade av naturen. Ett par ungdomar blir exalterade över ett fynd, ja jäklar…. Ett par unga kvinnor visar ointresse och diskuterar diverse skvaller medan deras karlar skådar ytterligare ett gammalt vrak, det är en ganska folklig och gemytlig stämning, så jag hoppas att den förfallna bilskroten får vara kvar trots en del lokala miljöproblem, den mesta skadan är ju redan skedd, hoppas att den blir kulturmärkt.
Jag gick runt och fotade bilar från olika vinklar och när jag var klar så packade jag min ryggsäck och lyfte av pluspolen på bilbatteriet som jag gör ibland för att vara säker på att inte ljuset skall slå på, det har hänt ett par gånger med glappande kontakt.
Stigen till naturreservatet går över en gårdsplan, så jag gick längs en åkerkant och vid ett nytt hygge börjar stigen där man nu har kört med skogsmaskiner, men det har snarare förbättrat vägen att gå, hygget är relativt stort, men ger samtidigt perspektiv åt landskapet.
Efter hygget så fortsatte stigen genom en ungskog och vid Naturreservatets gräns så blev skogen grovvuxen, med björkar där somliga hade vrilar, en björk hade en av de största vrilarna som jag sett, skogen var näringsrik med blåsippor, det har legat en liten gård här med namnet Käringbråten.
Jag gick ner till sjön där det är branter ner till vattnet, branterna är ett Natura 2000 område ”Branter i Danoområdet” och ger en hänförande utsikt över sjön Foxen som är en relativt stor långsmal och flikig med många öar, och på en ö nedanför så såg jag ett fiskgjusebo, ön har tillträdesförbud under häckning. Det var så vackert här med det glittrande vattnet nedanför stupen och de åldriga knotiga tallarna, så jag stannade för att äta ostsmörgås och dricka mitt te.
Jag såg vindkraftverken Årjäng NV 1,3 mil bort och Årjäng SV 1,1 mil bort, men dessa kraftverk är betydligt mindre och bättre placerade än de som planeras i vildmarken uppe i norra Värmland och på Ripfjället, här känns de inte lika felplacerade även om vissa närboende säkert har drabbats, vindkraftverk är ett ingrepp i naturen och måste placeras på rätt plats.
Turen fram till naturskogsbranten med utsikt är ett besöksmål i sig själv, det skulle nästan räcka så, men jag gick vidare in i skogen där vildsvinen bökat upp stora områden,  lite längre söder ut genom bergig terräng så gick jag ner till sjön där det smala sundet med de branta stupen gav karraktär.
Jag gick upp i skogen igen och gick söder ut tills jag hörde en brusande skogsbäck, vid skogsbäcken så var det en mycket trolsk miljö, som hämtad ur en sagobok med små forsar bland klippblocken och de grova granarna, jag följde i viss mån bäcken ner till sjön igen vid naturreservatets södra ände där Bosundet öppnar upp mot sjön söder ut. Här fann jag en liten lägerplats där någon eldat i en stencirkel, kanske kanotister, sjön är populär för paddling, här såg jag även en tretåig hackspett och koltrastar som bökade bland skogsgolvets alla murkna löv.
Nu gick jag åt nordväst upp emot en höjd, vid den först höjden så var det ingen utsikt men i en av tallarna så satt det en tjäder som flög iväg bland trädtopparna, de flyger nästan aldrig över trädtopparna utan mest emellan träden av någon anledning, kanske en anpassning för att inte bli skjutna av jägare.
Vid nästa höjd blev det brantare med ett par klippavsatser, klassiska varghyllor där vargar brukar yla ut över skogslandskapet, spanande och lyssnande. Det var en ganska vacker utsikt uppe i den åldriga tallskogen, men jag gick vidare ner emot en sumpskog med myrtallar och björk där lite snö låg kvar på marken, här såg jag även några av de största mattorna av revlummer jag sett kanske något hundratal kvadratmeter. Jag hittade även mattlummer men bara mindre bestånd.
Här fanns en stig som jag följde till vägen väster om reservatet och där vände jag för att se vart den stannade, men det var ingen lämplig led som band ihop en slinga genom reservatet utan gick till ett par älgpass.
Nu följde jag den norra reservatgränsen öster ut tills jag kom ner till stigen som ledde mig tillbaka till bilen, det blev en runda på lite mer än 7 km med en höjdskillnad på 55 meter, men det var bitvis ganska svårframkomligt, så det kändes mer.
Framme vid bilen så packade jag ihop sakerna och blev tack och lov varnad att jag glömt kameran på biltaket när jag skulle åka, det har aldrig hänt förr och jag är mycket tacksam.

lördag den 10 april 2021.

Ny sida, fler bilder!

Beslut naturreservat

Karta

Min runda GPS KMZ

Min runda GPS KML

Snöskovandring upp till Titjärnsskogen och Hällåskullen.

I dag åkte jag upp till höjden mellan Vägsjöfors och Stöllet.
Det är fortfarande en del snö kvar uppe på 400 – 500 meters höjd, just nu är det som finast att vandra med snöskor i den packade snön, skaren höll till middagstid så det är en fördel att vandra upp på morgonen och ner på eftermiddagen.
Området hyser en hel del naturreservat och naturreservat under bildande, totalt tio stycken med en total yta på ca 2500 ha. Det ingår i ett område av riksintresse för naturvård, det ingick redan  1978 i en Översiktlig inventering av naturskogar i Värmlands län, Hallinbäck.
Jag började min vandring från vägen vid Stormyrens naturreservats sydöstra hörn och gick upp emot Rösåsen, och på vägen upp så såg jag lunglav och något som verkade vara spår av en örn som landat, spåren var drygt 15 cm långa, betydligt större än tjäderns. Här fanns även mycket skador på de unga träden, snöbrott från årets hårda vinter.
Det var ganska fin utsikt uppe vid toppen av berget Rösen, jag såg bland annat Hovfjällets skidbackar i horisonten. Här fanns det även spillning av järpe.
Uppe vid Rösåsmyren så var det blött, så snöskorna fungerade bra även på våt myrmark, de hindrade mig från att fylla kängorna med vatten, det gick fint att vandra på skaren hela morgonen, det var nästan som att vandra på ett stabilt golv, och när jag minst anade så smattrade en orre i väg, troligen så hade den spelat här i morse, och jag hörde även ljudet av ett avlägset tjäderspel.
Jag gick åt nordost, upp på en höjd med vacker gammal tallskog, och lättvandrad var den på skaren, jag sökte mina motiv, gick ibland i småcirklar för att hitta rätt bilder i kameran.
Riktigt vackert blev det vid Hällåsmyren, för här stod ett antal äldre tallar som var knotiga och solen hade tinat blottor i snön och blottlagt en myrstack, men myrorna var ännu inte vakna, stacken måste bli genomvarm först.
Jag gick upp emot Hällåskullen och här var det en fin utsikt emot norr, jag såg Klarälvsdalen breda ut sig där nere och ännu högre upp vid nordbranten så stod det finaste gamla beståndet av tallar i hela området, nästan lite urskogsartat, jag stannade, njöt av naturen och åt mina skinksmörgåsar.
Uppe på toppen av berget så stod en gammal koja, troligen en brandvaktsstuga, för det var fundament av ett torn bredvid. Här uppe var utsikten särskilt fin ner emot Kårebol där nere i Klarälvens dalbotten, husen verkade små då höjdskillnaden ner till dalen är ca 300 meter.
Jag tog riktningen söder ut emot Titjärnsskogen och passerade en skyddsbiotop med gamla tallar på Fjällkullen. Nedanför kullen i sydsluttningen så tog jag av mig snöskorna inte bara för att marken var bar, utan även för att det låg ett plockepinn av avbrutna trädtoppar i ungskogen, vintern har drabbat de unga skogarna hårt i år.
Nere vid Titjärnsskogen så blev snön djupare igen, så jag tog på mig snöskorna, vilket även var bra när jag skulle gå på den halvfrusna myren, här nere var träden grövre, några riktigt grova tallar stod på nordsidan av reservatet, och jag följde myrkanten tills jag fick fina bilder av Titjärnens isiga vattenspegel. Några torrtallar lockade uppe vid Mossmyren, så jag gick upp dit för att få några bilder, och skrämde upp två tjädrar, först hönan och sedan tuppen endast ett tiotal meter ifrån mig, jag fumlade med kameran , men han inte få någon bild av den mäktiga tuppen som smattrade med sina vingar genom träden, kanske var det den tuppen som spelade tidigare på morgonen. Det var här som jag kunde jämföra fotstorleken mellan tjäder och det jag tror var en örn.
Uppe i Titjärnsskogen så var det även spår av älg, räv, hare och rådjur, djuren och fåglarna verkar trivas uppe i vildmarkens lugna vrå.
Nu började skaren ge med sig, så det blev lite tyngre att gå och när snödjupet vid bäcken som rinner söder ut genom reservatet blev runt 40 cm så blev det stundom lite tungt, så jag pustade ut ibland och drack vatten, en kexchoklad hamnade även den i krävan.
Nu gick jag tillbaka emot bilen väster ut, jag passerade Dretmyren och det blev lite lättare när det sluttade neråt genom terrängen, och här snubblade jag på ett kranium av en älg, med horn och allt, så den måste ha fått en naturlig död.

Framme vid bilen så hade jag gått 8,7 km med en höjdskillnad på 110 meter, så det blev en fin tur och en sista upplevelse av vintern detta år.

torsdag den 1 april 2021.

Min vandring KML fil

Min vandring KMZ fil

Karta

Morgonrunda till Nässjön.

I morse så var det fint väder så jag åkte till Nässjön som är en rest av den på 1800-talet utdikade sjön Fåen i Brunskog.
När jag kom dit så var det åtta sångsvanar i sjön, ett mycket lägre antal än normalt, men troligen så har de valt andra mer öppna fågelsjöar som Gillbergasjön och björken mm.
Det var även många andra fåglar, jag skall försöka få en uppskattning av antalet med hjälp av fotografierna senare, men det var bland annat fyra tranor, ett trettiotal kanadagäss, grågäss, tofsvipor, knipor, kråkor och gräsänder mm.
Jag gick ut till holmarna och smög mig fram och dolde mig bakom ett buskage och fick lite bilder av fågellivet.
När jag gick vidare på väg hemåt i buskarna så hörde jag plötsligt ett ”tjenare”, det var en annan fågelfotograf som var på väg emot sjön, jag tog av mig kamouflageluvan och pratade lite med honom innan jag gick vidare.
Han klagade lite på att avståndet var lite väl långt för att ta bilder, men att han mest var ute för att få frisk luft, och jag tipsade om en plats som är bra för tält och önskade lycka till.
På vägen till bilen så fick jag se ett par tranor som gick in för landning, det är uppfriskande att höra tranornas trumpetande och sångsvanarnas läten, då är våren på väg.

Lördag den 28 mars 2021.

En stor del av helgen har jag ägnat mig åt att kopiera ett antikt ornament, det finns alltid något nytt att lära av att studera klassiska ornament.
Om någon vecka så lär även huvudet bli klart, fritidssysselsättning.