Vinterveden i skjulet.
Under helgen så har det varit ganska bra väder, speciellt idag, men det skall bli regn imorgon, så jag har arbetat för fullt för att få in veden jag köpte förra veckan.
Veden var kapad och grovkluven, men jag har finkluvit den under helgen och slängt in den i skjulet, så nu skall det lokalproducerade biobränslet värma stugan under vintern.
Hemma på ängen så blommar smörbollar, midsommarblommor, tjärblomster och mängder med jungfrulin mm.

söndag den 13 juni 2021.

Fjäril vingar på ängen.
I dag så fick jag se årets första exemplar av brun gräsfjäril, som är rödlistad i hela Europa, utrotad i Danmark, Luxemburg, Nederländerna och Tjeckien.
Dessutom så fladdrade en kvickgräsfjäril förbi, svår att fotografera.

fredag den 11 juni 2021.

En tur till Fogdegropsmossarna, Remjäng Koppom

Idag blev det en tur till Remjäng och Vildmarksområdet Fogdegroparna i Eda kommun.
Det blev en fin promenad i ett vackert kulturlandskap och i en vildmarkspräglad miljö uppe på höjdplatån, där en stor myrmosaik som är ca 8 km lång breder ut sig med våtmarker som till stor del har mycket stora naturvärden. I området finns det dovhjortar som jag fick se, men även kronhjortar sedan några år tillbaka.
Jag hörde ljungpiparen och fick se smålommar och knipor i tjärnhålorna, omgivna av skog med knotiga tallar.

Jag åkte till vattensågen i Remjäng, genom ett vackert kulturlandskap i Järnskog, dalgången är ett av de bördigaste områdena i västra Värmland.
När jag var påväg till Remjäng så såg jag några Dovhjortar bredvid vägen, så de var lätta att fotografera, och väl framme i Remjäng så fotograferade jag det kuperade och vackra landskapet, med utsikt över den odlade dalgången, det är välskötta gårdar i den här bygden.
Jag följde foldern ”Naturpärlor i Eda kommun” och försökte hitta leden från vattensågen mot Sörby, men jag fick följa en beteshage genom en svårgenomtränglig slyskog innan jag kom fram.
Nu följde jag vägen fram till Väststugan, det var en fin liten by, något hus hade torvtak och ett annat såg ut som om det tillhörde någon konstnär lite annorlunda och framme vid Väststuga så talade jag med ett par ortsbor om leden som inte finns, de visade den gamla landsvägen som bar upp emot höjden.
Nu började den 150 meter höga stigningen som var ca 1,5 km lång, en vandring nästan helt utan vila, på en traktorväg, jag passerade sedan en grusad skogsbilväg och gick upp till Långebroåsen, det var här som naturen blev lite vildare, med gammal skog och myrmarker.
Jag gick fram till Stenstjärnet där jag fick se fem smålommar och hörde ljungpiparen ute på myrvidderna Storemossen som är en riktigt stor myr som har mycket höga naturvärden enligt våtmarksinventeringen. Vid Stenstjärnet stannade jag för att äta och dricka på en klippa som gick ner till vattnet, man kan säkert bada här om man vill, vilket inte är vanligt vid tjärnar som brukar vara omgivna av farliga gungflyn. Norr ut över myrmosaiken så är det populära skidspår på vintern som utgår från Sagesätra.
Myrmarkerna var prydda med vita tussar av tuvull och blommor av hjortron och rosling, ganska vackert emot den gröna mossan.
Nu gick jag vidare emot Fogdegroparna medan molnen hopade sig alltmer, vilket gav en fin bakgrund mot den solbelysta naturen som var synnerligt vacker just här, med knotiga tallar runt tjärnen. Påväg söder ut emot en skog med naturvärden hade jag lite svårt att trixa mig över till myrholmen, man får inte trampa ner sig i en myr för då kan man bli fast där, men jag är van att ”läsa” myrmarker och hitta vägar som bär och väl framme i naturvärdesskogen så möttes jag av lite äldre skog med enstaka torrakor, skogen har inte brukats på ett halvt sekel och troligen så använde man häst sist man dimensions högg här ute på holmen. Här sannade jag för att njuta av naturen och för att äta mina smörgåsar.
Nu kom de första molnen, och naturen blev lite mer livlös, det är svårare att fotografera utan sol, men upplevelsen är ändå njutbar när man får höra göken i fjärran och få svalka i skuggan i 25 gradig värme.
Jag gick tillbaka emot traktorvägen i nordväst och fick se dvärgbjörkar runt mina kängor, de och diverse andra risiga växter har en förmåga att knyta upp kängorna när man går, så det är bara att knyta skosnörena gång efter gång. På vägen så kom solen tillbaka när jag gick igenom en gammal skog med utsikt väster ut över skogslandskapet.
Nere vid Mardalen så passerade jag Mardalstjärnen när jag gick söder ut på skogsbilvägen, det var lätt att vandra, men värmen blev stundom outhärdlig när solen stekte, jag drack vatten för att inte få solsting, och svalkade huvudet i en bäck.
Vid vägens ände vid vändplanen så var det stora timmervältor med kvalitetsvirke av fura, men skogsmaskinen hade tyvärr grävt djupa diken, så jag hoppas att man får dit en grävmaskin som rättar till det hela.
Här fann det även en rastplats vid en tjärn och skyltar för säterleden, det var här som den riktiga leden började fint slingrande genom vackert skogslandskap i nordöstlig riktning tillbaka till vattensågen, det är en gammal säterled kanske var det den här vägen min Farfar gick upp till de då brukade sätrarna varje helg i början av 1930-talet, han berättade ibland om hur det var på den tiden.
Det var en fin led, lätt att gå, men spångarna var gamla, så det var lite blött ibland, jag avvek norr ut emot Älgtjärnet som hade en vacker natur, men bilderna resten av dagen blev inte lika kontrastrika då solen hade gått i moln för gott denna tur.
Det var ganska fint skött bondskog nästan ända ner till sågen, men det troliga är att det i framtiden kommer att kalavverkas, då man inte längre hugger hyggesfritt i skogarna längre, utan anlitar bolag för att sköta avverkningarna, skogsägare sköter alltmer sällan själv sina skogar.
Framme vid Vattensågen så fick jag se att man inte röjt bort sly på ett tag, men i övrigt så är det alltid intressant att beskåda en så väl bevarad vattensåg från forna dagar då man hade dammtjärnar som levererade vatten till skovelhjulen, man öppnade dammluckorna när man skulle såga.

Rabbalshede Kraft har nu visat intresse för att bygga 20 - 40 st vindkraftverk i området Arvika Nyheter.

lördag den 5 juni 2021.

Texten skall redigeras!

Området är populärt för skidåkning på vintern, norra delen, men det går även att vandra på säterleden, se markerad grön på kartan, den delen är 4 km lång. Den leden som börjar vid Remjängs vattensåg är välmarkerad och hyffsad, men stövlar krävs. Det är mycket vacker natur längs leden.
Jag gick den stora rundan men kartan som Eda kommun har i sin folder ”Naturpärlor i Eda kommun, sid 11” stämmer inte riktigt för den delen som jag har markerat rött finns inte, det är ogenomtränglig slyskog. Därför måste man gå den blåstreckade markeringen om man skall gå runt.
Den blåa linjen är traktorvägar och skogsbilvägar och fungerar mest som transportsträcka.
Vid de blåa kryssen är de finaste platserna på min runda som blev ca 15 km och en höjdskillnad på 163 meter.

Några fjärilar hemma på ängen

1 juni 2021

Fräkensjömyrarna.

Jag åkte till Fräkensjömyrarnas naturreservat, det blev en fin biltur genom ett prunkande grönt landskap, i synnerhet så var det vackert i Fyksdalen, med alla blommande träd.
Väl framme så började jag min vandring, först längs den fina vandringsleden från Vägtjärnen nordöst ut genom ett sönderbränt landskap där man hade gjort en naturvårdsbrännig, kanske inte ett så bra första intryck då man hade bränt såpas hårt att de flesta träden hade dött på stora områden, men det kanske gynnar någon utrotningshotad skalbagge.
När jag kom ner till Marbolångsbäcken så blev landskapet grönare och friskare, här hörde jag även två gökar i närheten, även på tillbakavägen på eftermiddagen. Senare öppnade sig myrlandskapet när jag gick över några spångar, här fanns det även en hel del fjärilar, särskilt många blåvingar. I skogen norr om myren sneddade jag rakt väster ut och passerade ett stort klippblock på en myr innan jag närmade mig de vattenklöverbeprydda myrhålorna öster om Falltjärnen där två sångsvanar gled makligt fram på vattenspegeln.
Nu följde jag leden en liten sträcka innan jag följde bäcken norr ut till utloppet av Fräkensjön.
Landskapet var vildmarkspräglat vid sjön, det enda som påminde om civilisationen var några mindre 150 meter höga vindkraftverk på Korpfjället i norr. Det fanns stora klippor runt sjön som gav karaktär, och här stannade jag för att äta och dricka i värmen, för det känns som sommar nu.
Jag gick längs sjön åt nord öst och såg diverse sjöfåglar, sjöstränderna börjar färgas gyllene gula av pollen, det lyser gult i solskenet, stranden var upptrampad, kanske av sportfiskare som sökt lyckan. En liten sträcka följde jag leden över bäcken från Koltjärnarna och vek av från leden vid Dytjärnen, här var utsikten i synnerhet vacker över strängflarkkärren där jag gick över myren samtidigt som jag hörde tranornas vildmarksrop där de vaggande gick fram över mossarna.
Turen gick öster ut till Blåbärstjärnen där det var môltblom, eller blommor av Hjortron på svenska, här blommade även tranbär och rosling på samma plats, tyvärr så skrämde jag två tranor som gick längs stranden, majestätiskt flög de över myrarna.
Jag gick nu en längre sträcka öster ut till Storkitten och gick längs myrar och genom naturskogspräglade skogar med sprängticka på ett par björkar ”naturmedicin”, men när jag gick uppåt emot Storkitten så blev det ännu mer klippigt.
I dalsänkan innan det bar upp emot Tallåshöjden så var skogen smaragdgrön av mossa, en vacker skog, men nu bar det uppför höjden och stigningen blev brantare och mycket tung i värmen, mina 2,5 liter vatten räckte inte utan jag hade fyllt på i en bäck och renat vattnet med ett silverpiller i flaskan.
Skogen blev mer naturskogslik med gamla grova tallstubbar från 1800-talets dimensionsavverkningar, många stubbar hade brandlyror, de riktigt gamla träden saknades tyvärr och det kommer ta några hundra år innan det blir urskogslikt, men naturskog är det här.
Uppe på röset på gränsen till Dalarna njöt jag av utsikten som begränsades av träd, här åt jag mina smörgåsar och vilade lite.
Nu bar det oavbrutet väster ut emot bilen, först nedför höjden genom en fin naturskog ner till myrmarkerna som pryddes av stora flyttblock, jag passerade hästtjärnen och kom fram till en skogsbilväg, när jag stannade för att dricka vatten så upptäckte jag en åtelkamera från Länsstyrelsen, hoppas att jag inte såg allt för sliten ut när jag hälsade.
Jag följde vägen en bit innan jag genade upp på Kivickimäck och när jag gick nedför västsluttningen så gick jag igenom en skog med de största träden jag sett denna dag, grova tallöverståndare kanske knappt ett par hundra år gamla, så riktigt stora kommer de att bli, troligen så är det frötallar från en avverkning ett halvsekel tidigare.
När jag närmade mig vandringsleden så fick jag höra gökarna igen, det fick bli en fin avslutning på min dagstur till ett stort och fint reservat.

En promenad på 13 km och en höjdskillnad på 143 meter.

Lördag den 29 maj 2021

Information Länsstyrelsen

Karta

Jag planerade en slinga efter hur jag trodde att jag skulle få bäst bilder.
Den orange linjen är vandringsleden, och den blåa linjen är den vägen jag gick, främst utanför lederna.
GPS KML
GPS KMZ

Marken färgas gul av gullvivor och maskrosor.
I dag är jag hemma och snidar ornament i arbetsrummet på övervåningen och jag tar mig någon tur på ängen runt husknuten.
Tranorna trumpetade nere vid dammen, kanske är det de som begränsat antalet grodor där nere i år?
Jag såg även en hel del aurorafjärilar, gökblomster och några påfågelsfjärilar.
Helgen verkar bli riktigt fin.

fredag den 28 maj 2021.

Åskmoln över Sävsjöängen.
När jag åkte hem i dag så började molnen hopa sig över Sävsjöängen, det blixtrade och dundrande, ovädret kom allt närmare och väderväxlingen mellan sol och oväder var så dramatisk att jag var tvungen att stanna för att ta ett par bilder av de betande djuren.
För ett antal år sedan så kunde man inte tro att Sävsjöängen skulle få så stora betade marker, det är ett viktigt naturvårdsarbete som djuren utför på de öppna markerna, både för växter och fåglar.
Det öppna kulturlandskapet är grunden för mänsklig civilisation, och jag hoppades en gång i tiden på ett mer decentraliserat lokalsamhälle i samklang med naturen, kanske är det därför som jag ibland kan verka lite utvecklingsfientlig.
Det blir att bänka sig framför Tv:n och lyssna på Greta även i kväll, hon har rätt i mycket, växthuseffekten läste jag om redan för 30 år sedan, även om ett av mina specialintressen på den tiden var Istiderna, så jag vet att utan koldioxidutsläpp så skulle vi vara påväg emot en ny istid snart, men att den stora mängden som vi nu släpper ut i atmosfären leder till att många civilisationer och storstäder söder ut kommer att kollapsa på sikt, likt Mayariket mm, men då av värme, översvämning och torka, jag ser det som oundvikligt, men hoppas att det går att bromsa så mycket som möjligt.

torsdag den 20 maj 2021.

En runda på ängen.
När jag kom hem så skrämde jag bort en räv med handklappningar och rop, troligen så har de grävt ett nytt gryt i närheten av bostaden.
Jag gick en runda på ängen där det nu blommar något tusental med gullvivor, jag orkar inte räkna dem alla då de är utspridda på kullarna ca 300 meter sträcka.
Jag såg även en sorgmantel, vinbärsfux, aurorafjärilar, en snok och kabbelekor, mm.
Jag vaccinerade och ID-märkte kattungarna i dag, som även blev veterinärbesiktigade.

onsdag den 19 maj 2021.

Den blomstertid nu kommer.
Nu kommer vår och försommartecknen på löpande band, vinbergssnäckorna glider fram bland knoppande vitsippor och gullvivor och kanske börjar de gnaga på något blommande backskärvfrö.
De första vitsipporna och gullvivorna har börjat blomma, men om en vecka så kommer det att vara prunkande blomning i schatterande vitt och gult bland det gröna, en av de största populationerna av gullviva i västra värmland lär det vara, då de blommar i tusental.
Jag funderade på en fototur öster ut i länet men det är lite osäker prognos och på hemmaplan så skall det bli åskskurar framåt dagen så någon fisketur blir det inte heller, så det får bli en dag hemma där jag stilla betraktar naturen runt husknuten.

Kristihimmelsfärdsdag anno 2021.

Båten är i sjön.
På förmiddagen så funderade jag på en fototur, men man sade på radion att det eventuellt skulle komma skurar med inslag av åska, så jag åkte och lade i båten i stället.
Jag hade gjort ett hemmagjort kapell med en pressning brädor och plank som jag tog med mig i en fullastad bil, lite omständligt men lättare än att vända på båten.
Båten gjorde jag ren med såpa och en skurborste, så nu är det bara att fiska när jag vill.
Det blir en hemmafixarhelg även denna helg, man får passa på när det blir lite dåligt väder.

På eftermiddagen så räfsade jag bort löv och mossa i kanten av ängen under björkarna och slängde sedan ut vedaska. Det var länge sedan jag tog bort mossa så det var nödvändigt då arter som "äkta" gullris, nattviol och ängsvädd har minskat i antal.

lördag den 8 maj 2021.

Potatisen i jorden.

I går så fräste jag potatislandet efter att ha lagt ut mängder med flerårig kompost och björkspån (enbart björk), det är lerjord så den behöver bli lite lucker, dessutom så hade jag på 14 kg blåkorn för att sågspånet ”äter” kväve, så det var nödvändigt.
Idag så kupplogade jag med traktorn och satte 11 hinkar potatis med en fots mellanrum, hälften King Edvard och hälften Carolus eko, sedan krattade jag igen fårorna och i eftermiddag så täcker jag det hela med fjolårshö från ängen.
På bilderna så kan ni se hur jag har krattat två av de sex fårorna, om det hade varit sandjord så hade jag kupat med plogen.

Nu blommar de första blommorna på ängen, blåsippor, backskärvfrö, vitsippor och den oansenliga nagelörten.

lördag den 1 maj 2021.

Hemmafixarhelg.

Den här helgen så har jag ägnat en hel del tid åt att faga ängen, det vill säga kratta bort löv och mossa.
Jag fick uppfinna en Åsa-Nisse variant av mossrivare.
På en del av ängen så fungerar hövändaren som ”mossrivare”, men inte där det är knöligt och liten svängradie mm.
Jag har ingen ATV, och det är lite väl knöligt för en gräsklippare och de flesta bensindrivna mosrivarna, så jag fick uppfinna en Åsa-Nisse variant.
Jag köpte en mossharv på Biltema och vände på draget till harven så att jag kunde fästa på träskalmar på harven.
Sedan borrade jag hål i skalmarna ca 70 cm från handtagen där jag fäste ett rep i en gammal ryggsäck som därmed blev till en sele, så att man drar med både axlar armar och midja.
Jag satte på lite tyngder, men det blev jäkligt tungt att dra, så jag tog bort fyra stycken fjädrar för att lätta på motståndet.
Fjädrarna har en liten tendens att lossna, så jag förstärkte konstruktionen genom att för-borra och skruva fast takplåtsskruv, se undersidan av harven.
Det funkade hyfsat, lite tungt, men bättre än att försöka kratta bort mossan, sedan strödde jag på vinterns vedaska.
Det funkar bra, förutom att förbipasserande ser lite förundrade ut.
Jag gör kvadratiska rutor på ca 50–60 kvadratmeter och kör två gånger i vardera riktningen, det mesta av mossan försvinner och speciellt de stora mattorna, dessutom så blir det blottor där fröna kan gro.
I de steniga partierna får jag dock använda krattan.

Jag har även bytt till vägsladden på traktorn och tagit av snökedjorna, så nu kunde jag sladda vägen för första gången i år, vägen har inte varit så dålig på minst 10 år, det var mycket regn i höst och sedan en period på mycket kallt väder, så tjälen är mycket besvärlig.
Nu blir det våfflor till middag.

söndag den 18 april 2021.

Båstnäs bilskrot och nya Naturreservat

Jag åkte till Båstnäs för att kika på den beryktade bilskroten och för att kika på det närliggande naturreservatet.
Redan tidigt på förmiddagen så hade det samlats en del ”bilskådare” på platsen där det finns en mängd gamla bilar.
Bilskroten startade 1953 och slutade 1978 och det är närmast som att besöka ett Värmländskt Tjernobyl, där bilarna lämnats efter ett kärnvapenkrig, Året är 1978 en upptrappning mellan kärnvapenmakterna USA och Sovjetunionen eskalerar efter att en liten incident lett till ett fullskaligt kärnvapenkrig, Oslo bukten fylls av eldklot, liksom Göteborg, och Zakrisdalsverken i Karlstad, inte ens Åmotfors undgår katastrofen. Flyende folkmassor samlas på en camping i Båstnäs och efter en sex år lång kärnvapenvinter så återstår nu efter alla år endast de av naturen inneslutna bilarna, naturen kommer tillbaka, men de flesta människorna är borta.
Tillbaka till verkligheten, en man tränger sig genom bråten för att kika på något ovanligt bilmärke, tack och lov så är det bara en övergivet bilskrot, men känslan är exotisk och påminner lite om bilder från Tjernobyls övergivna miljöer.
Entusiastiska bilskådare fotar och diskuterar för mig okända bilmodeller, det är ett speciellt släkte bilskådarna, påminner lite om fågelskådare, fast ofta helt ointresserade av naturen. Ett par ungdomar blir exalterade över ett fynd, ja jäklar…. Ett par unga kvinnor visar ointresse och diskuterar diverse skvaller medan deras karlar skådar ytterligare ett gammalt vrak, det är en ganska folklig och gemytlig stämning, så jag hoppas att den förfallna bilskroten får vara kvar trots en del lokala miljöproblem, den mesta skadan är ju redan skedd, hoppas att den blir kulturmärkt.
Jag gick runt och fotade bilar från olika vinklar och när jag var klar så packade jag min ryggsäck och lyfte av pluspolen på bilbatteriet som jag gör ibland för att vara säker på att inte ljuset skall slå på, det har hänt ett par gånger med glappande kontakt.
Stigen till naturreservatet går över en gårdsplan, så jag gick längs en åkerkant och vid ett nytt hygge börjar stigen där man nu har kört med skogsmaskiner, men det har snarare förbättrat vägen att gå, hygget är relativt stort, men ger samtidigt perspektiv åt landskapet.
Efter hygget så fortsatte stigen genom en ungskog och vid Naturreservatets gräns så blev skogen grovvuxen, med björkar där somliga hade vrilar, en björk hade en av de största vrilarna som jag sett, skogen var näringsrik med blåsippor, det har legat en liten gård här med namnet Käringbråten.
Jag gick ner till sjön där det är branter ner till vattnet, branterna är ett Natura 2000 område ”Branter i Danoområdet” och ger en hänförande utsikt över sjön Foxen som är en relativt stor långsmal och flikig med många öar, och på en ö nedanför så såg jag ett fiskgjusebo, ön har tillträdesförbud under häckning. Det var så vackert här med det glittrande vattnet nedanför stupen och de åldriga knotiga tallarna, så jag stannade för att äta ostsmörgås och dricka mitt te.
Jag såg vindkraftverken Årjäng NV 1,3 mil bort och Årjäng SV 1,1 mil bort, men dessa kraftverk är betydligt mindre och bättre placerade än de som planeras i vildmarken uppe i norra Värmland och på Ripfjället, här känns de inte lika felplacerade även om vissa närboende säkert har drabbats, vindkraftverk är ett ingrepp i naturen och måste placeras på rätt plats.
Turen fram till naturskogsbranten med utsikt är ett besöksmål i sig själv, det skulle nästan räcka så, men jag gick vidare in i skogen där vildsvinen bökat upp stora områden,  lite längre söder ut genom bergig terräng så gick jag ner till sjön där det smala sundet med de branta stupen gav karraktär.
Jag gick upp i skogen igen och gick söder ut tills jag hörde en brusande skogsbäck, vid skogsbäcken så var det en mycket trolsk miljö, som hämtad ur en sagobok med små forsar bland klippblocken och de grova granarna, jag följde i viss mån bäcken ner till sjön igen vid naturreservatets södra ände där Bosundet öppnar upp mot sjön söder ut. Här fann jag en liten lägerplats där någon eldat i en stencirkel, kanske kanotister, sjön är populär för paddling, här såg jag även en tretåig hackspett och koltrastar som bökade bland skogsgolvets alla murkna löv.
Nu gick jag åt nordväst upp emot en höjd, vid den först höjden så var det ingen utsikt men i en av tallarna så satt det en tjäder som flög iväg bland trädtopparna, de flyger nästan aldrig över trädtopparna utan mest emellan träden av någon anledning, kanske en anpassning för att inte bli skjutna av jägare.
Vid nästa höjd blev det brantare med ett par klippavsatser, klassiska varghyllor där vargar brukar yla ut över skogslandskapet, spanande och lyssnande. Det var en ganska vacker utsikt uppe i den åldriga tallskogen, men jag gick vidare ner emot en sumpskog med myrtallar och björk där lite snö låg kvar på marken, här såg jag även några av de största mattorna av revlummer jag sett kanske något hundratal kvadratmeter. Jag hittade även mattlummer men bara mindre bestånd.
Här fanns en stig som jag följde till vägen väster om reservatet och där vände jag för att se vart den stannade, men det var ingen lämplig led som band ihop en slinga genom reservatet utan gick till ett par älgpass.
Nu följde jag den norra reservatgränsen öster ut tills jag kom ner till stigen som ledde mig tillbaka till bilen, det blev en runda på lite mer än 7 km med en höjdskillnad på 55 meter, men det var bitvis ganska svårframkomligt, så det kändes mer.
Framme vid bilen så packade jag ihop sakerna och blev tack och lov varnad att jag glömt kameran på biltaket när jag skulle åka, det har aldrig hänt förr och jag är mycket tacksam.

lördag den 10 april 2021.

Ny sida, fler bilder!

Beslut naturreservat

Karta

Min runda GPS KMZ

Min runda GPS KML

Snöskovandring upp till Titjärnsskogen och Hällåskullen.

I dag åkte jag upp till höjden mellan Vägsjöfors och Stöllet.
Det är fortfarande en del snö kvar uppe på 400 – 500 meters höjd, just nu är det som finast att vandra med snöskor i den packade snön, skaren höll till middagstid så det är en fördel att vandra upp på morgonen och ner på eftermiddagen.
Området hyser en hel del naturreservat och naturreservat under bildande, totalt tio stycken med en total yta på ca 2500 ha. Det ingår i ett område av riksintresse för naturvård, det ingick redan  1978 i en Översiktlig inventering av naturskogar i Värmlands län, Hallinbäck.
Jag började min vandring från vägen vid Stormyrens naturreservats sydöstra hörn och gick upp emot Rösåsen, och på vägen upp så såg jag lunglav och något som verkade vara spår av en örn som landat, spåren var drygt 15 cm långa, betydligt större än tjäderns. Här fanns även mycket skador på de unga träden, snöbrott från årets hårda vinter.
Det var ganska fin utsikt uppe vid toppen av berget Rösen, jag såg bland annat Hovfjällets skidbackar i horisonten. Här fanns det även spillning av järpe.
Uppe vid Rösåsmyren så var det blött, så snöskorna fungerade bra även på våt myrmark, de hindrade mig från att fylla kängorna med vatten, det gick fint att vandra på skaren hela morgonen, det var nästan som att vandra på ett stabilt golv, och när jag minst anade så smattrade en orre i väg, troligen så hade den spelat här i morse, och jag hörde även ljudet av ett avlägset tjäderspel.
Jag gick åt nordost, upp på en höjd med vacker gammal tallskog, och lättvandrad var den på skaren, jag sökte mina motiv, gick ibland i småcirklar för att hitta rätt bilder i kameran.
Riktigt vackert blev det vid Hällåsmyren, för här stod ett antal äldre tallar som var knotiga och solen hade tinat blottor i snön och blottlagt en myrstack, men myrorna var ännu inte vakna, stacken måste bli genomvarm först.
Jag gick upp emot Hällåskullen och här var det en fin utsikt emot norr, jag såg Klarälvsdalen breda ut sig där nere och ännu högre upp vid nordbranten så stod det finaste gamla beståndet av tallar i hela området, nästan lite urskogsartat, jag stannade, njöt av naturen och åt mina skinksmörgåsar.
Uppe på toppen av berget så stod en gammal koja, troligen en brandvaktsstuga, för det var fundament av ett torn bredvid. Här uppe var utsikten särskilt fin ner emot Kårebol där nere i Klarälvens dalbotten, husen verkade små då höjdskillnaden ner till dalen är ca 300 meter.
Jag tog riktningen söder ut emot Titjärnsskogen och passerade en skyddsbiotop med gamla tallar på Fjällkullen. Nedanför kullen i sydsluttningen så tog jag av mig snöskorna inte bara för att marken var bar, utan även för att det låg ett plockepinn av avbrutna trädtoppar i ungskogen, vintern har drabbat de unga skogarna hårt i år.
Nere vid Titjärnsskogen så blev snön djupare igen, så jag tog på mig snöskorna, vilket även var bra när jag skulle gå på den halvfrusna myren, här nere var träden grövre, några riktigt grova tallar stod på nordsidan av reservatet, och jag följde myrkanten tills jag fick fina bilder av Titjärnens isiga vattenspegel. Några torrtallar lockade uppe vid Mossmyren, så jag gick upp dit för att få några bilder, och skrämde upp två tjädrar, först hönan och sedan tuppen endast ett tiotal meter ifrån mig, jag fumlade med kameran , men han inte få någon bild av den mäktiga tuppen som smattrade med sina vingar genom träden, kanske var det den tuppen som spelade tidigare på morgonen. Det var här som jag kunde jämföra fotstorleken mellan tjäder och det jag tror var en örn.
Uppe i Titjärnsskogen så var det även spår av älg, räv, hare och rådjur, djuren och fåglarna verkar trivas uppe i vildmarkens lugna vrå.
Nu började skaren ge med sig, så det blev lite tyngre att gå och när snödjupet vid bäcken som rinner söder ut genom reservatet blev runt 40 cm så blev det stundom lite tungt, så jag pustade ut ibland och drack vatten, en kexchoklad hamnade även den i krävan.
Nu gick jag tillbaka emot bilen väster ut, jag passerade Dretmyren och det blev lite lättare när det sluttade neråt genom terrängen, och här snubblade jag på ett kranium av en älg, med horn och allt, så den måste ha fått en naturlig död.

Framme vid bilen så hade jag gått 8,7 km med en höjdskillnad på 110 meter, så det blev en fin tur och en sista upplevelse av vintern detta år.

torsdag den 1 april 2021.

Min vandring KML fil

Min vandring KMZ fil

Karta

Morgonrunda till Nässjön.

I morse så var det fint väder så jag åkte till Nässjön som är en rest av den på 1800-talet utdikade sjön Fåen i Brunskog.
När jag kom dit så var det åtta sångsvanar i sjön, ett mycket lägre antal än normalt, men troligen så har de valt andra mer öppna fågelsjöar som Gillbergasjön och björken mm.
Det var även många andra fåglar, jag skall försöka få en uppskattning av antalet med hjälp av fotografierna senare, men det var bland annat fyra tranor, ett trettiotal kanadagäss, grågäss, tofsvipor, knipor, kråkor och gräsänder mm.
Jag gick ut till holmarna och smög mig fram och dolde mig bakom ett buskage och fick lite bilder av fågellivet.
När jag gick vidare på väg hemåt i buskarna så hörde jag plötsligt ett ”tjenare”, det var en annan fågelfotograf som var på väg emot sjön, jag tog av mig kamouflageluvan och pratade lite med honom innan jag gick vidare.
Han klagade lite på att avståndet var lite väl långt för att ta bilder, men att han mest var ute för att få frisk luft, och jag tipsade om en plats som är bra för tält och önskade lycka till.
På vägen till bilen så fick jag se ett par tranor som gick in för landning, det är uppfriskande att höra tranornas trumpetande och sångsvanarnas läten, då är våren på väg.

Lördag den 28 mars 2021.

En stor del av helgen har jag ägnat mig åt att kopiera ett antikt ornament, det finns alltid något nytt att lära av att studera klassiska ornament.
Om någon vecka så lär även huvudet bli klart, fritidssysselsättning.