En tur till Ritamäki 7 torpsleden och Danshallsmyrarna-Særkilamp
I dag tog jag en dag kompledigt och åkte till Ritamäki där jag gick 7-torpsleden och följde riksgränsen norr ut tills jag kom in i det 1000 ha stora vildmarksområdet, med naturreservat på båda sidorna av gränsen.

Jag började min vandring nere vid sjön Lomsen och gick norr ut emot finngården Ritamäki, nere i dalen så hade inte björkarna vecklat ut sina löv, men uppe vid Ritamäki så hade det börjat grönska både i träden och på marken.
Vitsipporna blommade för fullt, ängsviol, liljekonvaljerna kommer att blomma i tusental om en vecka.
Man hade renoverat ett uthus och hustaket på ett fullt godkänt sätt, man hade använt tätvuxen fura till timmerarbetet.
Jag gick vidare till övre delen av Ritamäkis ängsmarker och åt lite frukost, det är en riktigt fin utsikt här uppe.
Nu fortsatte jag sjutorpsleden norr ut förbi en husruin av gården Valli och vidare till gården Kissalamp vars inägor hade vuxit igen betydligt mer sedan jag sist besökte gården för kanske 20 år sedan, gården är i ett mycket dåligt skick, det är tråkigt att sådana hus förfaller, det borde ju kunna bli ett fint fritidshus.
Nu gick jag ner till riksgränsen vid tjärnen Kissalamp där det är enkelt att gå norr ut upp till Danshallsmyrarna och Særkilamp, riksgränsen fungerar som en gigantisk vandringsled.
Uppe vid Sorsamyren så finns det ett par små tjärnar där jag såg två tranor som spaterade, och en knipa som skrämdes när jag närmade mig, här blommade även roslingen? med sina rosa blommor, ännu ett vårtecken.
När jag kom fram till naturreservatet Danshallsmyrarna så gick jag åt nordöst igenom ett par fina nyckelbiotoper, den första hade gamla tallar med pansarbark uppe på ett litet berg, och nästa nyckelbiotop var en bäckravin med granskog och mycket grön mossa på marken. På vägen upp till myrmarkerna så såg jag en hel del brända torrakor som har stått där sedan den förödande skogsbranden på 1800-talet som utplånade en stor del av skogen.
När jag kom upp till myrmarkerna så öppnade sig landskapet, det är en frihetskänsla att se en obruten horisont i fjärran, jag gick norr ut upp på ett par bergknallar med mycket fin utsikt mot Norge, jag såg sjön Særgilamp där nere med sin blåa vattenspegel och jag tog sikte emot sjön.
På vägen ner emot Norge så passerade jag en stor silverfura, mäktig vid en bäck, här stannade jag för att fylla på vattenflaskorna, det är nödvändigt att dricka mycket i värmen när man gör en hård vandring.
Jag kom så småningom ner till Vesle Særkilampi där vattnet glittrade genom trädstammarna när jag vandrade ner till vattnet där jag kylde av huvudet lite. Nu följde jag den östra sidan norr ut och sedan genom en sumpskog med en ”heltäckningsmatta” med smaragdgrön björnmossa upp till tjärnen Bukkilampi som har en närmast urskogslik strandskog, åtminstone gammal för våra trakter.
Det var så vackert att jag stannade för att äta mina ostmackor och njöt i vårsolen när jag hörde Glassbilen? Nej det var göken jag hörde, enträget kokoade han i ett träd en bit bort, jag fick några foton av göken som ständigt stördes av en rival som gjorde utfall, något liknande har jag inte sett på så nära håll förut.
Jag gick väster ut emot tjärnen Særgilamp där stora klippblock närmast hindrade min promenad genom naturskogen, här var det mycket trolskt, och jag skulle inte förvåna mig om vargflockens lya finns under ett sådant klippblock, men här såg jag enbart en gammal vargspillning.
Det blåste kraftigt på den stora tjärnen och nu var det dags att gå tillbaka emot bilen, jag gick nu söder ut emot riksgränsen, den stora vandringsleden tillbaka till sjutorpsleden, men det var en bra bit att gå och ganska kuperat.
Framme vid sjutorpsleden så gick jag in i Norge, leden var mycket välskött och lättvandrad jämfört med den obanade terrängen, jag fortsatte fram till Lebiko som är en vacker fin gård, välskött med öppna inägor, det verkar nästan vara något slags hembygdsgård.
Jag satte mig ner på en stubbe bland vitsipporna och njöt av en kexchoklad och kallt vatten från gårdens källa, en riktigt fin plats.
Nu gick jag söder ut emot Österby där boningshuset och gräsmattorna var välskötta, men inägorna igenväxta, det lönar sig inte med jordbruk i dessa trakter, gårdens ägare satt i en stol och hunden gläfsande, det såg rofyllt ut.
Tillbaka in i Sverige så gick jag förbi Svartbäcken där husen och markerna runt omkring var riktigt välskötta, kanske en sommarstuga?
Nästan framme vid bilen så gick jag förbi den fina gården Lomstorp, men traktens finaste utsikt ut över sjön Lomsen, markerna är kuperade och öppna och gården i mycket bra skick.

Det blev en promenad på 18,9 km, eller närmare två mil, höjdskillnaden var totalt 182 meter, men det kändes mer då det är kuperat.

måndag den 16 maj 2022.

Gps KMZ

Gps KML

Ängsrundan Ritamäki, Tiskaretjärn och Kalvhöjden Naturreservat
Idag Midsommarafton tog jag mig en runda för att se de värmländska slåtterängarna i sin prakt. det var 30 grader i skugan och soligt väder.

Först så åkte jag upp till Ritamäki genom Gunnarskog och strax innan Simonstorp så såg jag tortan som just börjat blomma, det är sydgränsen för denna fjällväxt och den har funnits här så länge jag kan minnas, nu kanske den börjar hotas av lupinernas ohämmade spridning längs vägkanterna.
Framme vid parkeringen till Ritamäki så stod redan fyra bilar parkerade.
Jag började vandringen upp till Ritamäki och kände i benen att jag är mer otränad än tidigare år, allt för få promenader, och på vägen upp så stötte jag på en tjäderhona som försvarade sina ganska stora kycklingar, synd att jag inte han få upp kameran i tid för hönan bröstade upp sig ordentligt innan den spelade skadad och gick iväg inåt skogen.
Uppe vid Ängsmarkerna så blommade prästkragar smörblommor och fibblor under attacker av diverse pollinerande insekter, fjärilarna fladdrade runt i vida kretsar där jag gick på blomsterprydd mark.
Jag såg att man höll på att renovera ladugården på gården, läs artikel SR Värmland, Jag vet inte hur man har tänkt utföra arbetet, men det verkar som om ladugårdsdelen lutar, den har stöttats upp för att inte den skall välta, det konstiga är att man inte riktat upp den delen utan förlängt takstolarna emot den övriga byggnaden, vilket omöjlig gör att rikta upp den, om en byggnad klyvs uppe vid taknocken så skall man väl inte enbart täcka över den delen, utan försöka skjuva ihop byggnadsdelarna igen? Det bästa kanske vore att plocka ned timmret, byta ut de nedre skadade stockarna och plocka upp byggnaden igen i lod.
Nog med konstruktionsbryderier, snickare som jag är, jag vandrade upp till torpruinen i norra delen, här är det en fantastisk utsikt över kulturlandskapet och tänkte på den stora restaureringen av markerna på 90-talet, då det mesta av inägorna hade växt igen till en skog, jag saknar dock de betande djuren som fanns här då, men ängarna som i den här delen domineras av kovall, ljung, blodrot och liljekonvalj, har sin speciella karaktär, med stora tallöverståndare och enbuskar, lite hedartat.
Jag satte mig ner för att njuta av utsikten med nybakade bullar och saft när jag fick se ett rådjur beta på ängen längre ned i sluttningen, rådjuret tuggade gräs i lugn och ro tills det blev varse om ett par vandrare som gick på vandringsleden från Kissalamp, rådjuret sprang sin väg och vandrarna blev i sin tur varse mig.
Jag gick upp till nordspetsen av reservatet där de första slåtterfibblorna blommade intill kattfot av båda könen, vita och rosa blommor.
Nu gick jag ner till maden där ängsullen stod vit som snö emot det gröna, omgiven av vattenklöver i mängder, det sög lite under fötterna, men jag stötte snart på fast mark under fötterna när jag gick upp emot gården Ritamäki med sina timmerbyggnader, byggnaderna är silvergråa av ålder då de inte har behandlats med tjära eller järnvitriol, kanske kan jag tycka att man borde skydda byggnaderna bättre som man gör i Norge, men det skall antagligen kännas genuint på bekostnad av söndervittring.
Uppe vid gården så blommade mängder med fältgentiana, den var nästan försvunnen förra året, då det endast fanns ett exemplar kvar efter torkan 2018, här blommade även ormrot och prästkragar mm.
Stugan var stängd så jag gick tillbaka ner emot bilen där jag mötte en kvinna vars hund skvatt när den mötte mig, senare kom mannen i släptåg uppför backen.

Midsommarafton 2020-06-19

Nu åkte jag tillbaka emot Fredros och åkte via Tvällen upp till Ritamäki finngård, där det stod ett tiotal bilar parkerade.
Det är en bitvis tung vandring upp till gården, men det är mödan värt, för när landskapet öppnar sig så får man en syn som var vanlig för 150 år sedan men som är exotisk i dag, blommande ängsmarker omgärdade av trägärdesgårdar och i centrum av det hela en unik timrad finngård i originalskick.
Det var en hel del folk på gården och jag gick en runda på ängarna som hade stora bestånd av jungfru marie nycklar i de våtare partierna och klargula slåtterfibblor i de torra, aldrig har jag sett så mycket slåtterfibbla på en plats.
När jag gick in i stugan så frågade jag om de hade sett någon fältgentiana, jag misstog några besökare för att vara värdparet, men inne i köket så fick jag svaret att de hade sett en gentiana vid källan, de andra hade torkat bort förra sommaren, man får hoppas att de överlever.
Jag påminde antagligen lite om en vild skogsfinne från forna där med min hatt och ärrade ansikte 2 x 8 stygn som jag skall ta bort på måndag.

Lördag den 29 juni 2019.

Information visit Torsby

Ritamäki

Dagen före Midsommarafton 2012.

Jag läste i NWT, att Ritamäki finngård skall restaureras. 2010-05-25.

Detta är glädjande eftersom byggnaderna är i behov av restaurering, jag lade märke till vissa brister förra gången som jag var där. Personligen tycker jag att man även bör stryka ett lager med utspädd tjära på stockarna, så att hållbarheten ökar, intrycket de första åren skulle visserligen bli brunt istället för silvergrått, men livslängden på virket ökar.

Jag läste även i Utsikt-Värmland nr1 2010, att en igenväxt slåttermyr skall restaureras på gården, bra för kärrspiran.

Nyårsvandring vid naturreservatet och finngården Ritamäki.
I dag tyckte jag att det var dags med en lite längre utflykt, för det var två månader sedan jag tog mig en tur.
Jag åkte upp till gården Ritamäki, som är ett naturreservat, med gamla välbevarade byggnader, en unik miljö i våra trakter, och en miljö som knappast går att hitta maken till i hela landet. Det är verkligen som att göra en tidsresa tillbaka till 1700 och 1800-talet.
Det var två år sedan jag var här sist, och då var det en halvmeter med snö. Den här vintern är betydligt mildare, för det finns knappt någon snö alls.
Sedan förra gången jag var här så har man renoverat en del byggnader, ganska genomgående, något som var behövligt, om byggnaderna skall bevaras, för framtiden. Arbetet var väl genomfört efter alla konstens regler. Något som kunde störa lite om man är extra kännslig är de lodräta runda reglarna, som man har förstärkt ladugården med, men det var troligen enda sättet att räta upp väggarna, dessutom fanns den typen av förstärkning redan innan den nya renoveringen, så det var inget nytt påhitt. Det känns mer genuint när byggnaderna och markerna underhålls, som om gården fortfarande skulle vara bebodd.
Vägen till parkeringen var sandad och en hel del folk hade vandrat upp till Ritamäki de senaste veckorna. Man kunde även se att man röjer upp en äng, där man skall restaurera marken för madslåtter, en våtäng.
Nyårsafton 2011
Gott Nytt År!

Ritamäki 2013-09-30