Halleberg Ekopark

I dag så besökte jag Halleberg (ekopark), Läckö slott och Kinnekulle.
Jag började med att åka söder ut genom Dalsland ner till Vänersborg, jag missuppfattade mobiltelefonens GPS (Google Maps appen) och fick ta en omväg på en halvmil eller så, man kan inte vända på motorvägar, utan måste fortsätta om man åker fel, när jag åkte till Nordens ark för några år sedan så fick jag åka tre mil extra. Hur som haver så närmade jag mig snart Hunneberg som är en del av Ekopark Halle- och Hunneberg, två bergsplatåer som bildats genom att vulkanisk Diabas har skyddat berget från erosion, och bergen liknar just slocknade vulkaner, med branta stup runt om kring platån, klädd med ädla lövträd av allehanda slag, vilket ger berget en speciell ljusgrön lyster, det var nästan samma känsla som när jag närmade mig Söderåsens Nationalpark fast där utgörs ädellövskogen främst av bok.
Uppe på platån så är förhållandena annorlunda än i de basiska branterna, här är berggrunden surare och skogen till största delen hårt utnyttjad och planterad med en hel del gran, men tall och ek är troligen de mest naturliga trädslagen här uppe.
Det finns dock några områden med äldre skog kvar förutom branterna och det är norra delen av Halleberg och de centrala delarna av Hunneberg vid Öjemossarna där regionens äldsta tallskogar lär finnas, men dit får jag åka någon annan gång, för nu var tiden begränsad till att upptäcka en del av Hallebergs nordspets.
Jag stannade vid parkeringen och gick ner i Ovandalen och upp emot Hallesnipen, jag valde den östra slingan där jag mötte ett par som letade efter några grottor, men jag hade inget att komma med, så jag fortsatte längs branten och fick en fin utsikt över Vänersborgsviken emot Vänersnäs, solen bröt igenom molnen i den stundom friska västanvinden, solen som speglade sig i vikens vindpiskade vatten gav en frisk lyster åt landskapet.
Det var en vild natur längs branten, det var inte värt risken att gå för nära i den våta mossan, för stupen är lodräta och går inte att klättra i utan utrustning, det var förvånansvärt mycket granskog på berget bland alla små och stora ekar, en ovanlig blandning i naturen, där tall och ek brukar vara det naturliga, men kanske så bidrar det fuktiga klimatet från Vänern till att granarna trivs, liksom sällsynta oceaniska arter av lavar på lövträden, men även all den gröna mossa som formligen hänger över kullfallna trädstammar, det var nästan som att vandra i Töfsingdalens granurskog på sina håll, riktigt urskogslikt. Granen dominerar sänkorna och ekarna de torrare hällmarkerna.
Jag närmade mig snart utsiktsplatsen Predikstolen, där utsikten var hänförande norr ut över Vänerns stora innanhav, kusten på andra sidan är knappt skönjbar som ett litet streck precis där vattnet möter himmeln långt där borta i horisonten. Här var det brant och vildvuxna flerhundraåriga träd klättrade på avsatserna där de under sekler har utmanat ödet att falla tungt nerför avsatsen.
Jag stannade en stund, men gick nu tillbaka emot bilen, men valde att ta den västra slingan tillbaka.
Här hade man avverkat granar på sina håll genom ringbarkning, för att gynna några riktigt stora ekar, skogens jätteträd ofta relativt högstammiga mot vad som är vanligt att se i hagmarker och trädgårdar, men även ett större område med enbart ekskog där ekarna var krumma, korta och vresiga i sitt sätt att växa, en typ av skog som jag aldrig har sett tidigare.
Närmare bilen så passerade jag Ovandalen som jag gärna skulle ha vandrat ner i om jag hade haft tid, här lär granskogen vara synnerligen grovväxt i sprickdalen och längst nere vid Vänern så skall det finnas grov ädellövskog, men det får bli ett annat äventyr.
Jag åkte över platåberget som tydligen är välbesökt för det var en hel del biltrafik och vägarna kantades ibland av motionärer på ben och cykel.
När jag var på väg nedför berget så stannade jag nära gården Draget och vandrade uppför Hallebergs sydbrant, där ett klapperstensfält låg nedanför klippavsatserna, här var det gott om gammal ekskog, kanske inte så grov, men mycket gammal, blandad med tallar som var av urskogstyp, lite som träden i norra Dalarna, vresiga, knotiga, med en aktningsvärd ålder, branterna är mycket spännande att fotografera men svåra att vandra i.
Halleberg kan jag rekommendera starkt och jag önskar att det fanns ett liknande berg nära mina egna hemtrakter.

tisdag den 13 augusti 2019.

Mer information Sveaskog

Mer information Länsstyrelsen