På den här sidan kan man läsa de senaste händelserna och den fungerar som någon slags blogg.

Sidan är i första hand för mitt personliga bruk där jag skriver ner de senaste händelserna i arbetsflödet, när jag varit på foto-tur, senare så blir händelserna egna sidor om det exempelvis är ett nytt naturreservat som jag besökt.
På sommarhalvåret så är det främst fototurer och fisketurer som förekommer, men även skötseln av mina marker som finns runt huset, bor man i en villa på landet så brukar det höra till lite mark, (men några djur har jag inte) och på vintern skildras främst helgpromenader i närområdet.
Mitt yrke är möbelsnickare och träbildhuggare, men det är främst fritidsintressena som skildras på den här sidan.


Åska och slåtter.
I dag så påbörjade jag slåttern på ängsvallen, ”nyänga”, ängsskallrorna skallrar och prästkragarna släpper sina frön liksom jungfrulinet, så det är dags att börja naturvårdsarbetet.
Jag han inte särskilt mycket då det kom två åskskurar under dagen, den första drog precis förbi med någon kilometers marginal, men den andra gav en regnskur så att jag fick sluta.
Det åskade något alldeles fenomenalt i norr och öster om bostaden ett spektakel att skåda på behörigt avstånd.


söndag den 14 juli 2019.

 

 


 

En runda genom tid och rum, ner till Klässbols Linneväveri, von Echstedtska Gården och Vikingacenter i Nysäter.

I dag så tog jag en liten kulturrunda söder ut genom Byälvens dalgång, först så besökte jag Klässbols linneväveri, som jag aldrig har besökt tidigare fast jag har bott i Arvika hela mitt liv och trots att mängder av möbler från vårt snickeri har använt deras tyger under alla år.
Jag är inte så intresserad av tyger och det är antagligen anledningen till att jag inte besökt väveriet, men det var en imponerande syn som mötte mig, stora ljusa lokaler där mängder av turister redan var på besök vid öppningstid, jag gick en runda och kände igen några av de tyger som ofta pryder dynorna på våra stolar, men jag var nästan mer nyfiken på fabrikslokalen som stod öppen för besökare.
Det fanns ett litet museum med antika stolar som säkert inte används mycket i dag, handvävda tyger blir dyra, kanske för dyra för att sälja några mängder av, nej fabriken domineras av äldre halvautomatiska vävstolar och mer moderna datorstyrda, men man förstår precisionen i arbetet med att sköta maskinerna med alla trådar och skyttlar, imponerande ingenjörsarbete ligger bakom maskinerna.
Kvalitén på tygerna är hög, men som hantverkare saknar man kanske handens arbete, där hantverkarens skicklighet avgör kvalitén och skaparglädjen när man ser något växa fram.
I dagens hantverksindustri så är det främst vid design och utveckling av produkter som människor får använda sin kreativitet, sedan så tar maskinerna över själva tillverkningen, hantverkaren är i stort sett borta från produktionen. Kungaduken som tillverkades i Klässbol är undantag, men ett bra exempel på att bevara klassiskt hantverk, hand i hand med ett industriväveri, men prislappen blir där efter, hur man långsiktigt skall kunna bevara hantverket är ett stort frågetecken.

Handvävaryrket-vävmästare är lika hotat som bildhuggare och möbelsnickare i teknikens tidevarv, det som efterfrågas på möbelfabriker i dag är inte bildhuggare/möbelsnickare utan CNC-operatörer. Det utbildas 6 träbildhuggare i Sverige varje år och de utbildas till egenföretagare eftersom det inte längre finns någon arbetsmarknad som anställd, de flesta bildhuggare arbetar bara på deltid för att få ekonomin att gå ihop. Hantverkscentrum i Tibro, ringde för några år sedan och ville anställa mig varannan vecka som lärare/konsult, men att veckopendla mitt i vintern med ett vedeldat hus och snöplogning mm gjorde att jag tackade nej. Den som frågade mig sa att de behövde kontakt med arbetsmarknaden och att de levde lite i sin egen värld, och om jag är verkligheten utanför skolan ... ja ha, jo jo men...

Japan har K-märkta hantverksmästare med statligt stöd (källa Myh/UHR), det kanske vore något att ta efter, jag mins när Dick Johansson från Klässbols Linneväveri för åtta år sedan hadde med ett gäng japaner på besök i vår verkstad och vi stod och skar ut drakar till Eriks drakveranda, jag hörde ett dovt- ååhhh..

Nu åkte jag ner till von Echstedtska Gården som är den bäst bevarade 1700-talsmiljön i Västra Värmland, det är kanske endast här som man har möjlighet att utforska den tidens möbler och inredningar, och eftersom mina kunder ofta vill ha den typen av möbler som har sitt ursprung från den tiden, om än i omarbetad form så är det bra med ett besök där med jämna mellanrum, det är Värmlands sparsmakade variant av Mälardalens slott.
Just nu så har man bytt ut de flesta möblerna på gården och ersatt dem med möbler mm av mycket hög kvalitet från olika håll för att skapa en autentisk miljö, ett hem på en herrgård som det kunde ha sett ut på 1700-talet med kök, matsal, sovrum, sal, barnstuga mm.
Jag betalade inträde och frågade om jag fick använda mitt enbensstativ och det var OK så länge jag inte använde blixt, kamera utan blixt var tillåtet som förra gången.
Nu gick jag först runt och fotograferade rummen som var smakfullt inredda av självaste Lars Sjöberg vars böcker jag har läst, han och hans fru skrev böcker på 90-talet som jag har haft mycket nytta av genom åren.
När jag hade fotat klart så lade jag ner stativet vid entrén och tog foton på fri hand, medans jag studerade detaljer på möbler, detaljer man inte kan se i böcker utan som måste ses i verkligheten i 3D, bildhuggeri och möbelsnickeri är ett tredimensionellt yrke.
Jag satte mig ner på golvet och studerade stolarna och de övriga möblernas uppbyggnad, med ibland sinnrika konstruktioner, som ett sängbord som hade dubbla tunna skivor för att dölja sinkorna där inunder, en trågsoffa hade  inåtlutande ornament med snäckor som avslutades uppåt med en skiva som stack ut lika långt som ornamentens underkant, benen var oerhört avancerat skulpterade, en sådan soffa skulle kosta i storleksordningen 80 000- 100 000 kr att tillverka om det skall bli någon timlön, det gäller för den första soffan, gör man fler än tre så kan kanske priset halveras.
Vad såg jag mer, jo jag kunde konstatera att stegstolarnas svarvade ben inte var svarvade utan hyvlade runda, och dess horisontella ryggbrickor var så tunna att man endast kan åstadkomma en sådan form genom att basa trästyckena, den nedersta delen av benen var svarvade och tappade upp i dem samma.
Speglarna var av hög kvalitet, men ornamenten var lite utsuddade genom att de har kredering under förgyllningen, Jag såg även att en del stolar krederats för att få en slät yta under linoljemålningen.
Den mest imponerande möbeln var kanske en armlänsstol i rococo, sagolikt skulpterad med fina övergångar och avslutningar på ornamentiken, så smakfullt avancerat snickeriarbete att man får rysningar, där satt jag på golvet i en kvart och studerade stolen från alla vinklar, sådana stolar blir alldeles för dyra att tillverka idag, det blir mycket billigare att köpa antika, det är en sådan utmaning att det nästan är omöjligt att utföra med samma snitts.
Jag studerade även himmelsängarna, det fanns tre utställda och jag kunde konstatera att de hade ett tak invändigt, en detalj som man inte kan studera i böcker, kanske så får jag rita ytterligare ett alternativ.
Det var mycket turister på gården, säkert ett tiotal bilar på parkeringen, och utsikten över sädesfälten med alla blommor av blåklint var magnifik.
Jag lämnade högkulturens högborg för att ta ytterligare ett skutt tillbaka i tiden ner till vikingatiden igenom att besöka Vikingacentret i Nysäter.
Här var det ett fint museum som mötte mig, med servering och utställningar med miljöer som tagna ifrån verkligheten, man kan säga lite upplevelsebaserat, men inte lika skrikmodernt som den på Finnskogcentrum, utan mer verklighetstroget, och det fanns montrar och objekt med förklarningar som inte enbart riktar sig till den yngsta publiken.
I receptionen så fick jag veta att man hade en vikingaby nere vid Byälven, så jag gick dit och jag kastades in i verkligheten för mer än 1000 år sedan då de här trakterna var befolkade, det finns kungshögar i de här trakterna, gravar från en svunnen kultur i hednisk tid, man kan säga att det motsvarar Uppsala högar i Mälardalen.
Byn har både gamla byggnader och nyligen uppförda i vikingastil med drakornament mm, men vikingabåten var inte där då den hade seglat upp till Arvika.
Här förekommer en hel del festligheter och marknader, det är en gemytlig plats där folk kan koppla av och umgås med diverse aktiviteter som yxkastning och bågskytte mm, men i dag så var det ganska lugnt, då det var en normal lördag med kanske 15 bilar på parkeringen.
Ett besök kan rekommenderas.
Nu så åkte jag till kungshögen vid Södra Högsäter, här sägs det att sägnernas Kung Olof Trätälja ligger begraven under högen som är daterad till 500–600 talet. Här har det funnits en boplats med långhus på en platå nedanför kullen.
Kullen är inte enbart en grav utan även en växtplats för diverse ängsväxter, som gullris, svartkämpe, åkervädd, prästkragar, johannesört, tjärblomster, blåklockor, harklöver och gullklöver mm, ett botaniskt intressant område i en ganska intensivt odlad kulturbygd.

lördag den 13 juli 2019.

Texten skall justeras och fler bilder kommer.
Bearbetas!!

 

 

Von Echstedtska Gården

 

Vikingacentret i Nysäter

 

Högsäters gravhög

 


 

Veckans skörd.
Jag fortsatte dokumentera fjärilar på ängen under veckan, det kan vara intressant att se förändringar genom åren mm.

Dessutom så kan det vara bra att ha ett visst skydd om man i framtiden vill bygga höghastighetståg genom dalgången, grannarnas hus ligger kanske värre till? SVT Värmland

lördag den 13 juli 2019.

 

 


 

Bladmögel och bastardsvärmare.
I dag så tänker jag hålla mig hemma och ”môrke på å mockle må littô tå hôrt” då det finns lite att fixa med.
Jag tog mig en runda på ängarna där jag fick se en bastardsvärmare, svart med vackert lysande röda prickar, man kan kanske bli sugen på att äta klimatsmart, insekter skall tydligen vara ett bra alternativ, men jag vill bara varna, bastardsvärmare är giftiga då de utsöndrar vätecyanid, inget att blanda i sommarsoppan.
Hur det blir med potatisen som definitivt är mat vet jag inte då beståndet har drabbats av bladmögel, värst dabbad är King Edvard, men även Carolus Eko har drabbats fast i mycket mindre omfattning.
Jag följde rådet från en kompis till farsgubben (Brättnebo) som sa att det var suveränt att täckodla potatis, det har jag aldrig testat förut och det där med att slippa rensa landet låt bra, men mögligt hö under blasten är kanske inte helt optimalt en regnig sommar.
Aldrig mer täckodlad potatis!
lördag den 6 juli 2019.

King Edvard till vänster och Carolus Eko till höger.

På måndag så tog jag bort stygnen och jag väntar på provsvar i från operationen, men det troliga är att det var basaliom som tidigare.

Jag blev föreslagen neotigason i förebyggande på grund av min relativt låga ålder med så stort antal basaliom, men vill gärna vänta till hösten, farfars 20 år yngre halvbror med svår psoriasis har provat behandlingen och den är inte angenäm. Det är ca 17 % av befolkningen som får basaliom före 75 års ålder men det är ovanligt före 50 år, jag var 34 första gången. Huden har åldrats av för mycket sol.

Det finns ingen självömkan, men min rädsla för cancer bottnar i att jag hade elakartad testikelcancer för 20 år sedan. Jag är ibland mer rädd för att det skall bli frågetecken och spekulationer, så jag lägger in mina journaler igen.
Journaler Testikelcancer

Bastardsvärmare.

 


 

Finnbyggder och nästan Ripfjället

Finnbyggder och nästan Ripfjället
I dag lördag så åkte jag på en ängsrunda i nordvästra Värmland.
Det började med att jag åkte upp genom Gunnarskogs fina kulturlandskap, mestadels välskött upp till Fredros där jag svängde av väster ut emot Bortan, jag skulle till Lafallshöjden där det finns en artrik ängsmark som är ett natura 2000 område, skött av Gunnarskogs hembygdsförening.
När jag anlände så var det två män med motorcyklar där, troligen så hade de övernattat på platsen, lite ovanligt, men de åkte vidare ganska snart.
På ängen så var det en sällan skådad blomsterprakt, mycket frodigt mot normalt, vissa växter har tagit stryk under förra årets torka, jag fann ingen fältgentiana som jag har sett där vid tidigare besök, däremot så har slåttergubbarna ökat de senaste 20 åren sedan jag var med på slåttern i mitten av 90 talet, det fanns även slåtterfibbla som jag inte har sett där tidigare, smällglimmen har minskat något, men är relativt vanlig för platsen, den är ovanligare runt Arvika
Ängsmarkerna är ganska så stora och landskapet är mycket kuperat med stenmurar och odlingsrösen och det är en ganska fin utsikt över skogslandskapet och de blånande bergen.
Jag åkte vidare till Kalvhöjdens naturreservat, där ängsmarkerna var prunkande, fulla av blommor, det är som om det blivit en slags gödslingseffekt sedan förra årets torka, även här så har fältgentianorna minskat på grund av förra årets torka, men de fanns i livskraftiga bestånd i de fuktigare översilade delarna, det finns kallkällor i den sluttande ängen.
Det var ett medelålders par där när jag kom och de diskuterade vilken runda de skulle ta.
Jag gick en runda på ängen som efter avverkningen har en magnifik utsikt över Borrsjön, men skog växer snabbt upp så det är ett tillfälligt skådespel.
Man hade hässjat hö bakom uthuset på flötängens frodigare parti, det är i dag en ovanlig syn, ett landskapselement som fallit i glömska.
När jag var på väg tillbaka så mötte jag paret och så språkade lite med mannen, han hade tydligen gjort ett litet försök på en del av gräsmattan, men det är svårt att återskapa ängar utan frön.
Nu så åkte jag till Tiskaretjärn där mycket av de gamla gärdesgårdarna är fallfärdiga, men en stor del har bytts ut, jag talade vid ett tidigare tillfälle med Tage Landmark som hade varit med på arbetet som läggs ut på anbud av Länsstyrelsen, arbetet var väl utfört, men jag hoppas att de byter ut resten av gärdesgården.
Jag gick uppför Atikullen där jag passerade en stor alm, ganska långt norr ut för denna art, men det kan ändras i takt med klimatförändringarna, uppe på kullen så såg jag att fältgentianorna var utplånade av förra årets torka, men det fanns några bestånd nedanför kullen, fast betydligt mindre än normalt, vilket är oroväckande då det endast finns få platser kvar där de växer i länet.
Det var en blomsterprakt utan dess like, speciellt så var det mycket prästkragar som lyste upp markerna när solen bröt igenom molnen, och jag kunde konstatera att slåttergubbarna hade ökat i antal och spridit sig till fler områden.
Jag stannade vid en rastbänk för att fika och valde sedan att gå från mangårdsbyggnaden och vägen ner kantad av blommor i olika färger, bitvis dominerat av gökblomstrens rosa färgton, vägen var även kantad av Landmarks gärdesgårdar som enligt utsago är brända och traditionellt behandlade för att stå emot tidens tand.
Nu åkte jag tillbaka emot Fredros och åkte via Tvällen upp till Ritamäki finngård, där det stod ett tiotal bilar parkerade.
Det är en bitvis tung vandring upp till gården, men det är mödan värt, för när landskapet öppnar sig så får man en syn som var vanlig för 150 år sedan men som är exotisk i dag, blommande ängsmarker omgärdade av trägärdesgårdar och i centrum av det hela en unik timrad finngård i originalskick.
Det var en hel del folk på gården och jag gick en runda på ängarna som hade stora bestånd av jungfru marie nycklar i de våtare partierna och klargula slåtterfibblor i de torra, aldrig har jag sett så mycket slåtterfibbla på en plats.
När jag gick in i stugan så frågade jag om de hade sett någon fältgentiana, jag misstog några besökare för att vara värdparet, men inne i köket så fick jag svaret att de hade sett en gentiana vid källan, de andra hade torkat bort förra sommaren, man får hoppas att de överlever.
Jag påminde antagligen lite om en vild skogsfinne från forna där med min hatt och ärrade ansikte 2 x 8 stygn som jag skall ta bort på måndag.
Nå väl jag gick vidare emot bilen och åkte till Finnskogscentrum i Lekvattnet, byggnaden är kanske lite väl modern för min smak och museets basutställning upplevelsebaserat, jag saknar ibland de gamla kunskapsbaserade utställningarna för de som vill gå på djupet, och fler antika föremål i sin rätta miljö, men jag är kanske lite gammalmodig. Skogsfinnarna själva skulle förmodligen ha trott att de hamnat i på ett rymdskepp eller liknande. Byggnaden liknade exteriört en fornborg med sin palissad, men så vitt jag vet så bygde inte skogsfinnarna sådana, men byggnaden har åtminstone vunnit ett arkitekturpris. Modellerna av timmerhus gjorda av Per Åke Skoghammar var det som imponerade mest.
Det fanns dock ett litet fint bibliotek och säkert mycket som besökare aldrig får se bakom ridåerna, det är hur som haver en viktig dokumentation över en invandrarminoritet som kom hit på 1500 och 1600 talet, jag har själv troligen sådana rötter från Älgå finnskog och Mangskog/Gräsmark, men jag har inte forskat, men jag vet att min mormors släkt har bott på finnbosättningen Djuvsheden åtminstone sedan tidigt 1700-tal, men jag tror att kulturerna och folk blandades upp ganska snabbt i dessa trakter, till skillnad emot exempelvis nordvästra Värmland. Visst har jag själv en dragning till vildmarken och slåtterängar, mystik och sagor, samt har en egendomlig dialekt, men jag begriper inte ett ord finska.
Jag åkte nu ett par kvarter söder ut längs Lekvattnets bygata för att besöka bygdegården Karmenkynna.
Det är ett traditionellt museum med föremål i sin rätta miljö, med gamla timrade byggnader och midsommarstång med vissna blommor, en levande plats.
När jag skulle kliva in i mangårdsbyggnaden så språkades jag med en norrman som undrade om jag var fotograf eftersom jag gick runt och fotograferade bygnaderna, han var tydligen själv naturfotograf och hade arbetat som tillsynsman i saerkilamp naturreservat mm och vi utbytte lite kunskaper om naturområden, tills jag sa att jag skulle gå in och äta.
Man kan köpa våfflor eller motta/ nävgröt med fläsk, som är min favoriträtt.
Jag betalade och gick sedan till självserveringen och satte mig för att äta den utsökta maten.
Det var ett par sällskap med folk inne i restaurangen/storstugan med timrade väggar, norrmannen klev in och började fotografera folk som åt och blev tillsagd av personalen, jag höll med att det inte var tillåtet att fotografera folk hur som helst i Sverige när jag blev tillfrågad, och värdinnan sa att, det är väl samtyckeslagen, att man måste ge sitt samtycke för att bli fotograferad, men jag sa att det där är nog något helt annat, hur som haver så åkte Norrmannen ut vänligen men bestämt, lite moloken, antagligen så blev det för mycket stök när han drog in stativet i det lilla rummet, för det var inga problem med att få fotografera interiörer med en handkamera. Lagen är lite luddig, det kanske inte är helt otillåtet att fotografera människor som äter på allmän plats om inte restaurangägaren förbjuder, men man får inte sälja bilder (bildbyrå mm) utan att personerna som framträder tydligt ger sin tillåtelse, sedan så får man ta hänsyn till personuppgiftslagen (PUL), redaktionellt och konstnärligt skapande mm mm. Lugnet lägrade sig och jag åt så mycket jag orkade, man fick fylla på tallricken så mycket man ville.
Mätt och belåten så åkte jag vidare till Juhola finngård, som är ett kulturreservat.
Gården är vackert belägen i ett stort område odlad mark, den är inte så artrik då den sköts en hel del med röjsnöre som slår i sönder känsliga örter, men det är ändå ett helt unikt område, kanske det enda i trakten där man kan se storslagenheten i ett landskap som har försvunnit de senaste 100 åren och ersätts med skog.
Det kom ett gäng ungdomar med barn så det blev livat på gården, jag sökte mig högre upp i terrängen med utsikt över nejderna för att invänta solen.
Solen kom så småningom och det blev ett lika dramatiskt väderskifte som förra gången jag var där och bilderna lär bli bra.
Jag gick snabbt runt för att fotografera stämningen i landskapet och gick ner till gården som nu var folktom så att jag kunde fotografera byggnaderna.
Jag åkte vidare emot Abborrtjärnsberg, men vägen var så dålig så att jag fick vända, jag åkte vidare till övernattningen vid Ripfjället.
Jag sov över vid bron över myren, jag vaknade tidigt och vid halv sexsnåret så klev jag ur tältet, vädret var inte helt perfekt, en stor mörk molnskärm närmade sig och jag hade ingen mobiltäckning för att kunna läsa prognosen eller se satellitbilderna, och eftersom jag sett i går att det eventuellt skulle bli åska så åkte jag hemåt, ett beslut som jag nu på förmiddagen ångrar lite då jag ser på satellitbilderna att det klarnat upp, kanske var jag lite feg, rädd för att möta ett eventuellt åskväder uppe på berget, eller lite otränad, små-seg och ont i fötterna, så att beslutet att åka hem övervägde. Längs Fämtan så fick jag se en älg dricka vatten stämningsfullt på morgonen.
På vägen hem så fick jag punktering på höger framhjul det som jag fick lagat på däckverkstaden under veckan, det var tur att trafiken var liten på söndagsmorgonen, jag satte upp varningstriangel och varningsblinkers och det gick relativt snabbt att byta till reservhjulet.

PS det blev molnigt vid 12 tiden och skurar vid 14 tiden vid ripfjället, soligt mellan 8-11. Det hade inte blivit många bra bilder och promenaden lär ta minst 8 timmar, kanske lika bra att jag åkte hem.


söndag den 30 juni 2019.

Fler bilder kommer och texten skall redigeras!

 

 

Lafallshöjden

Fler bilder, mer information

 

Kalvhöjden

Fler bilder, mer informatin

 

Tiskaretjärn

Fler bilder, mer information

 

Ritamäki

Fler bilder, mer information

 

Finnskogscentrum Lekvattnet.

Mer information, fler bilder

 

Karmenkynna

Ny sida, fler bilder

 

Juhola finngård

Fler bilder, mer information.

 

Fämtan är en å som skall bli ett naturreservat, bilderna är tagna nära Ripfjället där man har tänkt bygga vindkraftverk som skulle utplåna vildmarkskänslan, jag skulle vilja fotografera höjden, men tiden räcker inte till. Jag funderade på att fiska på lördagskvällen, men allköp med fiskekorten hade stängt för dagen.

Läs mer här, ny sida

 


 

Fler fjärilar.
Under veckan så har vi arbetat intensivt inför halvsemestern, jag hade visserligen lite tankar på en tidig semestertur söder under veckan, men stressen var för stor och förberedelserna var inte tillräckliga, glädjande är att vi har fått fyra beställningar den senaste veckan som täcker upp ett par månader under hösten.
När jag kom hem så gick jag en runda på ängen och fotograferade fler fjärilar, slåtttergubbarna blommar intensivt just nu.


Fredag den 28 juni 2019.

 

 

 


 

Varning för solen, 28 stygn på huvudet.
I dag så tog jag av mig förbanden och fotograferade ärren och kunde konstatera att jag tidigare hade 8 + 4 stygn och nu de nya 8 + 8 stygnen, så det blir hela 28 stygn efter fyra basaliom.
Jag vill bara varna för solens skadeverkningar som uppstår 20 – 30 år efter att man har solat intensivt och utan solskyddsfaktor. Man dör inte av basaliom (jag tänker bli 95 år), men det blir fula skador som växer så länge man lever om man inte behandlar dem. Jag har behandlat 5 st kirurgiskt, 7 st hyvla + bränna och 3 st med aldara-salva, de senaste 14 åren, alla på överkroppen där jag har haft brännblåsor av solen och flagnat kanske ca 30 gånger genom åren.
Det dröjde tills för några år sedan innan jag använde keps, men nu så blir det motvilligt hatt i solen fortsättningsvis.
I köksträdgården så börjar främst potatisen växa till sig, men även morötterna och löken växer bra.
måndag den 24 juni 2019.

 


 

En skogsrunda på Mötterudshöjden.
I dag tog jag mig en promenad på skogen på morgonen, vi har nu passerat midsommarsolståndet och har börjat gå emot mörkare tider igen, något man inte vill tänka på när sommaren är som finast.
Uppe på höjden var det ett lugn endast gärdsmygens ungar förde ett väldans liv uppe i skyddsbiotopen Meske, de är lätta att känna igen på sina stjärtfjädrar som står rakt upp, jag är ingen expert på småfåglar (tex sångare) men den här går det inte att ta fel på.
Markskiktet i skogen är bitvis frodig med sina bestånd av fräken och ormbunksväxter, en karbon-skog i miniatyr, det var lite så här skogarna såg ut på planeten då för ca 300 000 000 år sedan då våra olja och kolresurser bildades under några tiotal miljoner år.
Nu eldar vi upp naturresurserna på ett par hundra år, ett enormt slöseri, det blir knappast något kvar till kommande generationer under de närmaste hundra årmiljonerna, och värmen är nu olidlig nere på kontinenten med 40 grader i skuggan, SVT.
Jag gick vidare och fick bland annat se Carl von Linnes favoritblomma, linnea, den som doftar så otroligt, det är tvenne blommor på stängeln och när man håller den emot näsan och drar in så passar de precis i varsin näsborre, som fylls av väldoft.
Jag fotograferade ett bestånd med plattlummer och fick se en blå jungfruslända lysa med sin blåa metallic färg, sådan lyster kan inte vi människor åstadkomma på våra konstgjorda ytor.

På eftermiddagen så åkte jag till mina föräldrar och var på midsommarmiddag, där var även syster med man, systersönerna och den enes fästmö. Potatisgratäng, grillat och diverse sallad fyllde magen till bristningsgränsen.


Midsommardagen 2019

 

 


 

Midsommaräng.
I dag är det midsommarafton och jag tog mig en morgonrunda på ängen, det är den här tiden som det blommar som mest, slåttergubben är nu i full blom och några få nattvioler blommar även om det är betydligt färre än tidigare år.
Ängen är frodig i år med mycket fjärilar, man ser vilken betydelse nederbörden har jämfört med förra året då allt var brunbränt.
Midsommarafton 2019

 

 

 

 


 

Basaliomen borta.

I nacken skar man säkert bort en hudflik stor som en tesked och sydde ihop såret 5 cm långt, åtta stygn. Det är svårt att se sig själv i nacken så den har troligen suttit där i ett par år, det finns patienter som har låtit dem växa i 10 år eller mer, men då blir det stora ingrepp (hudtransplantation och plastikkirurgi). Det blev även åtta stygn i tinningen och jag har sedan tidigare 8+4 stygn i pannan från två tidigare ingrepp.
Läkaren sa att basaliom knappt räknas som cancer då det inte registreras i cancerregistret, utan mer som en sjukdom, då de inte sprider sig till inre organ och lymfan.
Min tolkning är att det närmast kan betraktas som rostskador på en gammal bil, det börjar med en liten prick som bara växer, så man skall slipa, spackla och måla över så fort som möjligt, och nya rostfläckar uppstår i synnerhet om lacken utsätts för saltstänk (sol).
Liknelsen kan kanske låta lite bisarr för utsocknes, men här i Arvika så säger vi att vi skall ”gå till Verkstaden” när vi skall gå till vårdcentralen, för här i Arvika så heter vårdcentralen just så, det känns mer naturligt och mindre laddat då, motor-sporten/kulturen är stor i västra Värmland, så det blir metaforer.
Hatten på i solen!


Torsdag den 20 juni 2019.

 

 


 

Mer fjärilar på ängen.
När jag kom hem ifrån jobbet så gick jag rundan på ängen och fortsatte dokumentationen av fjärilsarter, man kan tro att jag är lite tokig när jag ränner runt på backarna med kamera och hatt, men blir man ansedd som lite tokig så kvittar det.
Det blir åtminstone ett par hundra brudsporrar på ängen i år och jag har skyddat de flesta ifrån rådjuren.
onsdag den 19 juni 2019.

 

 

 


 

Mängder med rödfibblor
Under helgen så har jag midsommarstädat och fyllt bilen med diverse skräp som skall till tippen.
Skurning av golv, dammtorkning, storröjning, gräsklippning och diverse småplock i det fina vädret som var på lördag, men det är ett måste att hålla lite ordning och reda, så det blev ingen foto tur den här helgen.
Däremot så har jag en slåtteräng runt huset som jag tar små rundor på och kan konstatera att det är ovanligt mycket rödfibblor i år som färgar ängen röd på sina ställen, även jungfrulinet blommar ymnigt, det är nästa blått av blommor nära marken.
Brudsporrarna tog stryk förra året, det är mycket färre med blommor i år, men det är hundratals med plantor som inte blommar, de samlar kraft till nästa år.
Förr årets torka sätter ännu spår i naturen och om ett sådant år kan förändra naturen så omfattande så kan man undra hur det blir när klimatet på jorden blir två grader varmare, vilket innebär fyra grader varmare på våra breddgrader, man undrar….
söndag den 16 juni 2019.

 

 


 

Prästkragarna blommar.
När jag kom hem ifrån jobbet så gick jag en runda på ängen och rensade lite i potatislandet.
Prästkragarna lyser vita framför smörbollarna i bakgrunden, en fin tid.


fredag den 14 juni 2019.


Min bild i en bok.
I dag när jag kom hem så fick jag se att det låg en bok i min postlåda.
Det var en bok med titeln Fäbodlandskap och vallmusik och den handlade just om detta.
Det var några månader sedan som jag fick frågan från Dalarnas museum vad jag ville ha betalt för om de använde en av mina bilder i sin bok, och jag svarade att jag gärna tar en bok som betalning och jag tycker att det var bra betalt för en bild, för boken var välskriven, vackert illustrerad och med bilder från dåtid och nutid med fina bilder som fler fotografer än jag har bidragit med, min bild finns på sidan 22 och är en vy över Tandövala.
Boken är en årsbok av dalarnas hembygdsförbund.

Boken går att köpa Adlibris.
Läs mer Dalarnas museum.

Jag har själv ingen direkt anknytning till fäbodlivet, men min Farfar (född 1922) berättade hur han gick från barndomshemmet Stommen i Koppom upp på Ryttersfjällen, en höjdskillnad på 250 meter och över till Norlisättra å Sörlisättra hôr hälj, å på dän tia sô va sätrane i full drift må fôlk å fä, det var ett väglöst landskap, glesa  välskötta kontinuitetsskogar där djuren gick fritt och betade i det väglösa landskapet, skogarna sköttes med häst på den tiden.
Min Mormor (född 1919) berättade om livet uppe på Älgå finnskog där djuren gick fritt på de väglösa skogarna och hur man samlade löv ifrån träden mm.
Den moderna stordriften med skördarmaskiner och skogsbilvägar hade ännu inte förstört skönheten i landskapet.

Tisdag 11 juni 2019.

 


 

Dålig fiskelycka på Värmeln.
I dag slutade jag vid tvåtiden efter att jag ytbehandlat ett lantbord, det var ju trots allt annandag Pingst.
Jag åkte till båten vädret var växlande molnighet och sydöstlig vind, men vinden vände och blev nordlig vilket inte brukar betyda något bra när man skall fiska.
Jag drog iväg söder ut över sjön med sikte på skallholmen där det brukar vara mycket fåglar, holmen ingår i det 929 ha stora naturreservatet Krokstadön.
Skarvarna slutade häcka här för några år sedan, de brukar hålla till längre söder ut i sjön, men måsfåglarna trivs utmärkt på den lilla ön.
Sedan åkte jag emot Krokstadön och fick se fiskgjusen häcka i sitt bo, jag såg även en fiskgjuse till på en annan ö men vet inte om det rörde sig om ytterligare en häckning, rekordet är tre häckningar vad jag vet. Fiskgjusen är en vacker fågel som är hotad ute i Europa, Sverige har ca 60% av den europeiska stammen vilket vi skall vara stolta över (källa WWF).
När jag åkte runt så testade jag på lite gäddfiske, men jag fick inget, så nu var det dags att fiska abborre som är en favoritfisk när den ligger på tallriken smörstekt med ströbröd, salt och lite svart och citronpeppar.
Jag testade runt grynnorna men nordanvinden skrämde ner fisken på djupet åtminstone enligt ekolodet, så jag åkte till åmynningen där jag fick två ynka småabborrar, vilket inte kan mätta en storfiskares hungriga mage, hungrig får jag lägga mig i natt.
Jag var hemma vid niosnåret, även om jag vet att det kan nappa även senare.

Bilderna är tagna med en äldre kamera på grund av olycksrisken på sjön.


måndag den 10 juni 2019.

 

 

 


 

Fotografering av fjärilar.
I dag så arbetade jag som vanligt, men åkte och köpte en hatt från Härkila modell jura för att skydda ansiktet under vandringar och arbete utomhus, jag börjar förstå varför tidigare generationer använde hattar, men det är motvilligt som jag själv börjar, det ansågs gammalmodigt när jag växte upp på 70-80 talet, jag tillhör den UV-skadade generationen. När man har skurit bort två basaliom i pannan (ca 8 stygn) och skall ta bort ytterligare ett i tinningen och ett i nacken, då skall man ha hatt.
När jag kom hem så gjorde jag en rundvandring på ängen där jag fotograferade fjärilar för att dokumentera vilka arter jag har hemma.
När det gäller växter så blommar gökärten rikligt i år, liksom jungfrulinet, jag såg även något fler rödkämpar.

fredag den 7 juni 2019.

 

 

 

Brun gräsfjäril.
Värmlands landskapsinsekt. Minskande och rödlistad.
Utdöd i södra Sverige, Danmark, Finland, Luxemburg, Nederländerna och Tjeckien.

 

 


 

Klimatsmart vandring på Mötterudshöjden.
Jag funderade först på att åka endera till Ripfjället en resa på 35 mil tur och retur, eller Fjella naturreservat i Örje, men att åka till Norge på självaste nationaldagen (även om min farfars far var norsk). En tur på Värmeln hade jag också i åtanke, men det skulle blåsa en hel del.
Men det var inte klimatångesten som gjorde att jag stannade hemma utan att YR.no spådde 30 grader i skuggan och åska på eftermiddagen, så jag gjorde en 7 km morgonpromenad i stället för att få värmeslag under en tuffare vandring.
Hemma på ängen så blommar nu smörbollarna i mindre antal än förra året, tjärblomstren trivdes i förra årets torka, men värst har det varit för kärrspiran som minskat drastiskt, förmodligen så överlevde endast 10 % av beståndet som blev helt utplånat utom i skuggigare partier.
Potatisen trivs och börjar visa sig, täckodlingen är ett experiment, normalt så kupplogar man.
Löken och morötterna trivs bland ogräset, men det är hög tid att rensa bort ogräset för att det skall bli någon skörd i köksodlingen.
Jag vandrade iväg upp på höjden med keps, långärmat och solskyddsfaktor och det var redan varm och fuktig luft, för fuktigt och blött är det nu i markerna, en stor skillnad mot förra året, det är dessutom mycket grönare med undantag från björkarna som till stor del är kraftigt angripna av larver, de står där med nästan kala trädkronor som under vinterhalvåret och bland de löven som ännu finns kvar har nu larverna börjat förpuppas.
Uppe vid Medskogstjärnen så har nu den gamla trä-ekan sedan många år ersatts av en väderbeständig i plast, en granne sa en gång att det finns abborre och gädda, men jag har aldrig testat tjärnen.
Skyddsbiotopen Meske är som en vildmark i miniatyr, och det är svårt att föreställa sig att här fanns ett torp med kuperade steniga ängsmarker i slutet av 1800-talet, Värmlands motsvarighet till Mayaruiner kanske inte lika imponerande, men vildmarken har tagit över där civilisationen misslyckades.
Det var mycket svamp i skogen, de har gynnats av vädret, lingonen blommar ymnigt så det lär bli en bra skörd, men blåbären däremot har endast få blommor, blåbärsriset samlar kraft efter förra årets torka och är ovanligt friskt och frodigt i år, kanske blir det en bättre skörd nästa år.
Tillbaka till stugan så var klimatångesten som bortblåst trots att Expressen här om dagen förutspådde civilisationens undergång 2050, man får hålla tummarna och hoppas på det bästa.
Klimatet är komplicerat och styrs inte enbart av koldioxidhalten utan även av solfläckscykler, El nino, och milankovitch cykler. Om 20 000 år borde vi vara inne i en ny istid, men på kortare sikt så har vi just nu en svag El nino samtidigt som solen i sin 11 åriga cykel är svag, om ca fem år kan det bli värre, El nino, samtidigt som solen är starkare + växthuseffekten kan ge ett svårt år.
Solfläckscyklerna verkar just nu gå in i en svagare fas som kan bromsa effekten av växthuseffekten (koldioxid) det närmaste halvseklet. Växthuseffekten kan där efter få en rekyl (öka) när solen blir mer aktiv igen runt år 2100, med kraftigt ökade temperaturer, men detta är endast en hypotes. De olika cyklerna används ofta som motargument av klimatskeptiker, men sanningen är att både naturliga klimatcykler och koldioxidutsläpp påverkar klimatet, det svåra är att göra rätt beräkningar om hur klimatet kommer att bli i framtiden. Det farliga är att höja koldioxiden så snabbt som under ett par hundra år, det blir en för snabb förändring för att naturen skall hinna anpassa sig, en så snabb naturlig förändring brukar ta flera miljoner år, nu är det den högsta nivån på 800 000 år SMHI koldioxid genom årmiljonerna Nature.

Jag rensade grösakslandet senare under dagen.


Nationaldagen 2019

 

 

Kärrspira

Potatis täckodlad

Lökodling, skall rensas

 

Blommande lingonris

Larver som börjat förpuppas

Angripna björkar

 

 


 

Hektisk vecka.
Vi har just nu mycket jobb i verkstaden och det är svårt att få klart allt till midsommar.
När jag kom hem så tog jag en runda på backarna med Huldra som följe, hon är nu tio ca månader gammal.
Jag fick svar ifrån hudmottagningen i Karlstad och det var fyra stycken ytliga basaliom och eftersom jag nu har haft ett tiotal godartade hudtumörer på 14 år så funderar man på en behandling med neotigason, som är mest känd för att behandla psoriasis, behandlingen är valfri, men lär minska risken för återfall då den återställer och reparerar skador i huden, vi får se hur jag gör det är kanske bättre att vänta till hösten?
I slutet av månaden så skall jag ta bort ytterligare två basaliom, ett i nacken och ett i tinningen.
Det värsta är att jag skall undvika solen i möjligaste mån, förra året solade jag inte alls och det är på grund av det extrema solandet på 70–90 talen som jag nu har fått skador i huden, 4-5 timmar på luftmadrassen, bar överkropp i båten tills ryggen sved, byggsnickra halvnaken utomhus mm, måste få tag på en vettig hatt, jag blev rekommenderad solskyddsfaktor 60 i ansiktet, sola i skuggan på kvällen i en kvart.

tisdag den 4 juni 2019.

 

 


 

Slipning av skaft till bildhuggarjärn.
I dag så åkte jag till verkstaden i Högvalta för att slipa skaften till bildhuggarjärnen och passade på att ta traktorn då det är lite trafik på söndagar, detta för att sladda grusvägen.
När jag kom hem så gick jag en runda på Nyängen där jungfrulinet nu börjat sprida sig på torrängen, smörbollarna på ängens fuktigare partier har minskat i antal i år på grund av den starka torkan förra året.
söndag den 2 juni 2019.

 

Lite om slipning av skaft till bildhuggarjärn.
Järnen som jag köpte hade inte justerats och slipats av den förra ägaren tack och lov och i dag så slipade jag skaften som ofta brukar vara överdimensionerade för att man skall kunna justera dem, om det är ett bra märke, märket Pfeil har dock välbalanserade skaft från början och billiga märken har plastskaft som är omöjliga att justera.

 

 

 

Längden på skaftet/handtaget skall inte vara för kort, för då blir det inte plats åt klubban när man slår på järnets skaft.
Lillfingret skall normalt ligga på utsidan av metallkragen vid infästningspunkten och vila emot denna vid slag, man kan då lättare justera slagets vinkel in i arbetsstycket, lillfingret balanserar slaget på ena sidan av järnet och tummen på motsatt sida.
Därför får inte skaftet vara kortare än tummens spetts + ca 1 cm, men skaftet kan givet vis vara längre.
Man balanserar upp skaftets tyngdpunkt igenom att reglera skaftets tjocklek och form.

 

Det viktigaste är att justera balanspunkten så att den ligger ungefär vid metallkragen som finns vid bladets infästningspunkt i träskaftet, anledningen till att det finns en stoppkrage är att inte träskaftet skall klyvas vid slag med klubba.
Ofta så jonglerar man med järnen när man vänder dem i handen, ibland så skär man ifrån sig och ibland så skär man emot sig när man skulpterar, järnen måste därför vara lätta att vända i handen.
Det är ofta bättre att balanspunkten ligger så att skaftet blir en aning lättare än bladet, men bara en liten aning så att spetsen på bladet tippar ner emot arbetsstycket.
När bladet är långt och tunt som på ett sirjärn så kan man lägga tyngdpunkten mer åt skaft-sidan till, man vänder då järnet med fingrarna på skaftet i stället, vilket fungerar bra när även skaftet är tunt.
På bilden ovan så är det en stor fiskstjärt där tyngdpunkten ligger långt ut på bladet, och därför så får man försöka se till att även tyngden ligger lite längre ut även på skaftet, man slipar då skaftet lite mer konformat och skaftet kan vara lite längre för att få tyngd. Den sammanlagda tyngdpunkten för bladet och skaftet är det samma som balanspunkten vid stoppkragen.

 

Skaftets form och tjocklek justerade jag på en slipskiva.
Skaften är oftast åttkantiga, där sidan på åttkanten alltid skall ligga i linje med ovansidan på bildhuggarjärnet.
Att skaften är åttkantiga har ett syfte, då det därigenom är lättare att hålla koll på bildhuggarjärnets rotationsvinkel i förhållande till arbetsstyckets lodplan, man får även bättre grepp och stöd när man vrider järnet under arbetet.
När man slipar skaftets form så är det mycket viktigt att man slipar skaftet lika mycket runt om och i samma form, annars så kan skaftet bli ovalt eller böjt, vilket försvårar arbetet, ett böjt skaft ger även felslag när man slår med klubban.
Jag slipar skaften så att det blir någon mm tjockare än kragen på bladet, vid järnets infästningspunkt i träskaftet, men vid kraftigare bildhuggarjärn som utsätts för kraftiga slag med klubban så bör man slipa formen lite brantare för att öka styrkan i skaftet.
Tunna järn som inte utsätts för så kraftiga slag kan man slipa skaften mycket tunnare.
Under tiden som man formar skaften så får man hela tiden kontrollera balanspunkten och när man vill minska tyngden på skaften så kan man reglera igenom att slipa mer eller kapa skaften i bandsåg.
Större slagjärn skall även ha en större anläggningsyta längst ut där slaget med klubban träffar, det minskar kraften i slaget per kvadrat-mm.

 

Finslipning av skaft.
Först slipar jag änden på de längdkapade skaften på en bandputs, ofta så att änden på skaftet blir trubbig för att klubban lättare skall träffa rätt, men ändå såpas mjuk att den känns behaglig att snida med när man lägger bildhuggarjärnets ände i handflatan och trycker järnet in i arbetsstycket.
Det är viktigt att få en mjuk övergång mellan järnets blad och skaft, just där man lägger lillfingret vid slag med klubba.
Fladdern i pelarborrmaskinen mjukar upp skaftet som sedan skal oljas för att få bästa grepp.

 

Fiskstjärtens handtag får en konisk form för att tyngden ligger såpas långt ut på bladet på grund av bladets breda egg. Tyngden bör därför även ligga långt ut på skaftet, så att balanspunkten hamnar på mitten vid balanspunkten.

På tunna järn så kan skaften slipas tunna, om skaften/handtagen är för klumpiga så hamnar inte balanspunkten nära stoppkragen och blir fladdrigt när man jonglerar.
Här är skaftet svagt konformat och därför lite kortare än om skaftet hade varit tunt hela vägen, man kan reglera skaftets tyngdpunkt och längd igenom att reglera formen.

Handtagen på de svängda järnen som ovan, liksom de böjda järnen kan formas så att de blir tjockast på mitten, detta därför att man normalt inte slår med klubba på sådana järn, det är viktigare att de här järnen ligger skönt i handen.
Balanspunkten är däremot ganska viktig.

 


 

Vildsvin på ängen.

I dag var jag ledig för att få in vinterveden innan regnet kommer i morgon.
Jag fick se att något vildsvin hade bökat en håla med diametern 2 meter, det var ingen större skada skedd denna gång då det var ett artfattigt parti, men om problemet kvarstår så måste jag sätta upp ett vildsvinsstängsel.
En dyr kostnad i sådana fall, det kan kosta en eller två månadslöner, pengar jag inte har så då måste jag i sådana fall låna pengar.
Skyddsjakt är ett annat alternativ, men några vapen har jag inte, jag gjorde vapenfri tjänst som ung, men man borde kanske tänka om.
Vildsvin på ängsmark är ett hot mot den biologiska mångfalden.
fredag den 31 maj 2019.

 


 

Årtiondets auktionsfynd!
I dag hämtade jag bildhuggarjärnen som jag ropade in på Arvika Auktionsverks nätauktion i gårkväll.
Totalt så kostade de 4700 kr vilket kan anses vara mycket för lite verktyg, det var 67 bildhuggarjärn som var i princip oanvända och kan räknas som fabriksnya, de flesta var oslipade och några amatörmässigt slipade, det kommer att ta ca 10-12 timmar att slipa rätt alla järn, eggvinkel, form och finskärpa med slipsten och bryne, dessutom så skall trähantagen justeras för mina händer (man måste stämma fiolen innan man kan spela). Jag har räknat ut att om jag skulle köpa nytillverkade bildhuggarjärn av modellen GI Svensson, tillverkade av Hans Karlsson klensmide AB med etui så skulle hela samlingen kosta 42 000 kr inklusive moms, Svensson-järnen anses vara bildhuggarens stradivarius, samma klass som de gamla (före kriget) engelska ollonjärnen (Henry Taylor).
Det är ytterst sällan som jag har kommit över så många bildhuggarjärn, det har hänt två gånger tidigare på 25 år, i annat fall så har jag köpt några nya järn av märket Pfeil och något GI Svensson.
Jag har nu drygt 200 bildhuggarjärn och min far har ca 70 st. Ornamenten till höger har jag skurit.
När jag kom hem så gick jag en runda på ängen där smörbollarna nu börjar komma igång med blomningen.

onsdag den 29 maj 2019.

 

 


 

Äldre händelser fanns tidigare under fliken Arkiv!, men sidorna är numera borttagna, de är numera endast för personligt bruk, för minnets skull.