På den här sidan kan man läsa de senaste händelserna och den fungerar som någon slags blogg.

Sidan är i första hand för mitt personliga bruk där jag skriver ner de senaste händelserna i arbetsflödet, när jag varit på foto-tur, senare så blir händelserna egna sidor om det exempelvis är ett nytt naturreservat som jag besökt.
På sommarhalvåret så är det främst fototurer och fisketurer som förekommer, men även skötseln av mina marker som finns runt huset, bor man i en villa på landet så brukar det höra till lite mark, (men några djur har jag inte) och på vintern skildras främst helgpromenader i närområdet.
Mitt yrke är möbelsnickare och träbildhuggare, men det är främst fritidsintressena som skildras på den här sidan.


Fin potatisskörd.
Sommaren började lite torrt, men regnet kom desto mer på slutet, ett tag så verkade det som om det skulle bli bladmögel, men det repade sig och skörden blev bra.
Jag hade rensat lite dåligt på slutet, så gräset tog antagligen lite av näringen, men det är första gången som jag täckodlar, lite av ett experiment, vi får se hur jag gör nästa år.
En handfull potatisbestånd hade vattensorken, eller ”môllsôrken som vi säger i värmland tagit, halväten potatis som jag fick slänga.
Första året så har jag främst satsat på att få sättpotatis till nästa år, men jag har sparat ett par hinkar som jag skall äta upp, potatisodling är ett billigt sätt att preppa för kristider, samtidigt som det är bra att få ekologiskt på tallriken.
I dag så skall jag testa den nya potatisen, det blir hackekorv och potatis, en favoriträtt, ”dä kan bli så när en ä åppfödd på husmanskôst, å potäter ha ja vart åppväxt på. Dä ä inte förste gangen som ja odlôr potäter, för när ja växte åpp sô sätte vi joläpple hôr år hemme hos mormor, å på hösten sô feck vi martens-pängar när vi plåcke åpp dåm på hösten, å en gang sô fann ja ett stenåldersredskap i åkkern”.
Under helgen så skall jag bland annat fräsa kökslandet inför nästa år och klippa gräs mm pyssel, det är lite för blåsigt för att fotografera och höstfärgerna har inte kommit ännu.
lördag den 14 september 2019.

 

 

 

 


 

Mycket svamp men lite kantareller.
När jag kom hem ifrån jobbet så tog jag mig en promenad upp på Mötterudshöjden, det blev ca 4 km främst längs stigarna och jag plockade endast de kantareller som jag såg längs vägen och det finns säkert mer än de få kantareller som jag plockade, det verkade som om någon hade hunnit före med sin svampkorg.
Det är mycket svamp i skogarna just nu efter allt regn och värme, så man skulle kunna få många fina svampfoton om man hellre vill fota än plocka svamp (sôpp).
Höstfärgerna har knappt kommit ännu, lite sent.
tisdag den 10 september 2019.

 

 


 

TBE-Varning i Arvika
Jag hörde på SR Värmland att det har varit flera TBE fall i mina trakter, så jag funderar lite på vaccinering nästa år.
Den här säsongen så har jag haft tre fästingbett, utemänniska som jag är.
I dag så har jag målat ett bordunderrede på morgonen och hade tänkt snida lite hemma för skojs skull på en spegel, men arbetsstycket hade vresigt virke som jag fick slänga, det blev dålig precision, så det får bli lite annat att fixa med under helgen.
Bland annat så tog jag upp lite lök från trädgårdslandet, som jag nu låter torka.
lördag den 7 september 2019.

 

 


Nötskörd och trädgårdsarbete.
I dag så målade jag några stolar på förmiddagen och ägnade eftermiddagen åt trädgårdsarbete.
Jag sådde alla insamlade frön från slåttern, det som samlas på presenningen när jag drar ihop höet och det som jag har torkat speciellt för att få en så bra spridning av arterna som möjligt, till exempel slåttergubbe, smörbollar och brudsporre mm.
Dessa fröer från de artrikaste delarna av ängen sprider jag sedan ut på de mer artfattiga delarna så att hela ängen så småningom blir lika artrik över hela ytan.
Sedan samlade jag nötter på hasselbuskarna, det är endast markägaren som får plocka, allemansrätten gäller inte nötter och äpplen mm.
Jag tog bara en mängd som jag brukar knäcka under julhelgen, nötterna är mindre än de importerade, men har starkare smak. De nötterna som blev kvar på buskarna får nötkråkan och ekorren. Nötterna måste bredas ut för torkning, ett år glömde jag dem i en papperskasse, vilket gjorde att de möglade.
Några hasselbuskar får växa fritt, men några andra beskär jag som en boll med diametern 2–3 meter, då blir det fler nötter som är lättare att plocka. Någon dag skall jag plantera något tiotal nya buskar som skall bli ett hässle i en sluttning som jag inte brukar till något annat, det finns många plantor som jag har sparat upp för omplantering.

PS! På söndag så planterade jag om 18 stycken hasselbuskar och räknade att jag nu har ca 59 hasselbuskar där ca 20 stycken fullvuxna är mycket gamla (buskarna kan bli 3000 år även om de enskilda stammarna bara kan bli 70-90 år) och resterande buskarna är omplanterade av mig.


lördag den 31 augusti 2019.

 

Hassel kommer att breda ut sig i takt med att växthuseffekten ökar temperaturen på jorden, under neolitikum (stenåldern) då klimatet var 2–3 grader varmare än nu så var skogen dominerad av ek och hassel (boreal tid Wikipedia) och senare andra ädla lövträd (Atlantisk tid Wikipedia), man undrar hur det blir om temperaturen ökar fem-åtta grader i Sverige år 2300, hasselbuskar vid Treriksröset uppe på det som i dag är kalfjäll?

Man borde kanske plantera ädellövträd och tall innan granskogarna i södra Sverige dör.

 


 

Vägbommar och vindkraftverk.
På förmiddagen så gjorde jag mitt andra försök att ta mig till Fjella Naturreservat syd väst om örje, reservatet är det största (1700 ha) inom en radie på 8 mil fågelvägen från Arvika om man räknar bort Glaskogen/hygget som inte har mycket skyddad skog.
Jag talade med en man som promenerade förbi informationstavlan med med två schäfrar som sa att alla vägar upp till reservatet var bommade, och eftersom det inte går in någon cykel i min bil så blir det ca 8 km att gå (cykla) fram och tillbaka till reservatet, plus ca 1-1,5 mil vandring så det blev inget besök denna gång heller, jag har åkt totalt 34 mil de här två tillfällena för att få se reservatet, utan att kunna ta mig dit, jag funderar nästan på om jag skulle skriva till kommunen Turistbyrån i Örje, men det verkar vara privata vägar, så de har antagligen ingen möjlighet att påverka. Det troliga är att jag inte gör något mer försök, för det krävs antagligen övernattning.
Som alternativ så hade jag Båstnäs bilkyrkogård och det nya reservatet Öjersbyn och Låssbyn som ligger med ett avstånd på en km från varandra.
Nu upptäckte jag att Norrmännen hade byggt en vindkraftspark ett par hundra meter från reservatet Låssbyn, båda reservaten gränsar till Norge, och området är nu helt förstört, naturupplevelsen är obefintlig. Se kartan längst ner till vänster: https://www.töcksfors.se/örje/vindkraftspark-joarknatten/vindkraftverk-40127572

Vindkraftsparken gjorde att jag åkte hem i stället.


lördag den 24 augusti 2019.

 

Den här vindkraftsparken ligger i Årjäng, men det ser lika dant ut som Marker vindpark.

Det är oftast på höjderna som de finaste naturskogarna finns, även om man sparar nyckelbiotoperna så blir intrycket, känslan och upplevelsen industriell, de viktigaste områdena måste bevaras orörda.

 


 

Nytt auktionsfynd och gott om vinbergssnäckor.
I dag så hämtade jag ut slipstenen som jag ropat in på Arvika Auktionsverk, det går att få tag på en hel del nyttiga småmaskiner och verktyg till ett rimligt pris, för nytt är inte alltid bäst när det gäller sådana prylar.
Slipstenen går att köpa ny för 9000 kr, men de brukar ligga runt 2500 kr begagnade, den här var skadad på hörnet så den gick för 1100 kr, det är en kirunaslip Luna.
När jag kom hem så justerade jag slipstenen med diamantklingan på vinkelslipen, medan stenen roterade, stenen blev 4 cm bred emot 5 cm original, men det spelar ingen roll när man slipar bildhuggarjärn och knivar, jag har en riktigt stor slipsten, men den fungerar bäst till lieblad och yxor mm.
Det är gott om vinbergssnäckor i år, lite förbryllande med tanke på förra årets torka, men de klara tydligen sådana perioder, kanske gynnas de av ett varmare klimat.
måndag den 19 augusti 2019.

 


 

Ängsslåttern avslutad på sista dagen enligt avtalet.
I dag så avslutar jag slåttern på ängarna, sista dagen enligt avtalet med Länsstyrelsen är den 15 augusti, så det blev i grevens tid i år.
Det är ett par timmar kvar under kvällen, och i går så snickrade jag, så bilderna från min tur till Läckö mm dröjer lite.
torsdag den 15 augusti 2019.

 


 

En tur runt Vänern.

I dag så besökte jag Halleberg (ekopark), Läckö slott och Kinnekulle.
Jag började med att åka söder ut genom Dalsland ner till Vänersborg, jag missuppfattade mobiltelefonens GPS (Google Maps appen) och fick ta en omväg på en halvmil eller så, man kan inte vända på motorvägar, utan måste fortsätta om man åker fel, när jag åkte till Nordens ark för några år sedan så fick jag åka tre mil extra. Hur som haver så närmade jag mig snart Hunneberg som är en del av Ekopark Halle- och Hunneberg, två bergsplatåer som bildats genom att vulkanisk Diabas har skyddat berget från erosion, och bergen liknar just slocknade vulkaner, med branta stup runt om kring platån, klädd med ädla lövträd av allehanda slag, vilket ger berget en speciell ljusgrön lyster, det var nästan samma känsla som när jag närmade mig Söderåsens Nationalpark fast där utgörs ädellövskogen främst av bok.
Uppe på platån så är förhållandena annorlunda än i de basiska branterna, här är berggrunden surare och skogen till största delen hårt utnyttjad och planterad med en hel del gran, men tall och ek är troligen de mest naturliga trädslagen här uppe.
Det finns dock några områden med äldre skog kvar förutom branterna och det är norra delen av Halleberg och de centrala delarna av Hunneberg vid Öjemossarna där regionens äldsta tallskogar lär finnas, men dit får jag åka någon annan gång, för nu var tiden begränsad till att upptäcka en del av Hallebergs nordspets.
Jag stannade vid parkeringen och gick ner i Ovandalen och upp emot Hallesnipen, jag valde den östra slingan där jag mötte ett par som letade efter några grottor, men jag hade inget att komma med, så jag fortsatte längs branten och fick en fin utsikt över Vänersborgsviken emot Vänersnäs, solen bröt igenom molnen i den stundom friska västanvinden, solen som speglade sig i vikens vindpiskade vatten gav en frisk lyster åt landskapet.
Det var en vild natur längs branten, det var inte värt risken att gå för nära i den våta mossan, för stupen är lodräta och går inte att klättra i utan utrustning, det var förvånansvärt mycket granskog på berget bland alla små och stora ekar, en ovanlig blandning i naturen, där tall och ek brukar vara det naturliga, men kanske så bidrar det fuktiga klimatet från Vänern till att granarna trivs, liksom sällsynta oceaniska arter av lavar på lövträden, men även all den gröna mossa som formligen hänger över kullfallna trädstammar, det var nästan som att vandra i Töfsingdalens granurskog på sina håll, riktigt urskogslikt. Granen dominerar sänkorna och ekarna de torrare hällmarkerna.
Jag närmade mig snart utsiktsplatsen Predikstolen, där utsikten var hänförande norr ut över Vänerns stora innanhav, kusten på andra sidan är knappt skönjbar som ett litet streck precis där vattnet möter himmeln långt där borta i horisonten. Här var det brant och vildvuxna flerhundraåriga träd klättrade på avsatserna där de under sekler har utmanat ödet att falla tungt nerför avsatsen.
Jag stannade en stund, men gick nu tillbaka emot bilen, men valde att ta den västra slingan tillbaka.
Här hade man avverkat granar på sina håll genom ringbarkning, för att gynna några riktigt stora ekar, skogens jätteträd ofta relativt högstammiga mot vad som är vanligt att se i hagmarker och trädgårdar, men även ett större område med enbart ekskog där ekarna var krumma, korta och vresiga i sitt sätt att växa, en typ av skog som jag aldrig har sett tidigare.
Närmare bilen så passerade jag Ovandalen som jag gärna skulle ha vandrat ner i om jag hade haft tid, här lär granskogen vara synnerligen grovväxt i sprickdalen och längst nere vid Vänern så skall det finnas grov ädellövskog, men det får bli ett annat äventyr.
Jag åkte över platåberget som tydligen är välbesökt för det var en hel del biltrafik och vägarna kantades ibland av motionärer på ben och cykel.
När jag var på väg nedför berget så stannade jag nära gården Draget och vandrade uppför Hallebergs sydbrant, där ett klapperstensfält låg nedanför klippavsatserna, här var det gott om gammal ekskog, kanske inte så grov, men mycket gammal, blandad med tallar som var av urskogstyp, lite som träden i norra Dalarna, vresiga, knotiga, med en aktningsvärd ålder, branterna är mycket spännande att fotografera men svåra att vandra i.
Halleberg kan jag rekommendera starkt och jag önskar att det fanns ett liknande berg nära mina egna hemtrakter.

Nu åkte jag vidare emot Läckö slott igenom ett vackert öppet levande kulturlandskap fram till Lidköpig, jag åkte ut emot Kållands ö och passerade herrgården Stola som jag hade tänkt besöka om det inte hade varit stängt idag och kom sedan fram till den lilla bron som förbinder ön med fastlandet och just här så stannade jag vid naturreservatet Skansen Läckö för att äta lunch.
Reservatet har ett 70-tal stora ekar, en rest av de stora ekskogar som en gång i tiden lär ha täckt stora delar av Götaland, skogen är betad, ljus och luftig och här finns resterna av en skans som skyddade ön på 1600-talet.
Mätt och belåten så åkte jag vidare till Läckö där jag parkerade bilen på en stor parkering för att sedan gå emot slottet.
Slottet ger verkligen intrycket av sinnebilden för hur ett slott skall se ut, belägen på en klippa omgiven av Vänerns vatten på tre sidor, som en jättelik naturlig vallgrav och med vita tinnar och torn med skottgluggar för kanoner, armborst och musköter.
Jag gick igenom porten utan att få kokhet olja hälld över mig, man såg mig förmodligen inte som en angripare, så jag gick in genom nästa port krönt av riksvapnet hugget i sten och kom in på borggården där torget omgavs av höga väggar runt om med fönster och portar som öppnade till olika delar av slottet, köket, slottskyrkan och skattkammaren mm, jag skulle förmodligen behöva läsa på mer om slottet för att i detalj kunna beskriva de olika delarna och utsmyckningarna, det behövs många dagars besök för att upptäcka allt.
Slottet är ett barockslott från stormaktstiden och påminner en hel del om Skokloster, men inredningen är inlånad från andra slott i landet och man har även möblerat med möbler som köpts in eller som har skänkts till slottet så att det skall påminna om den tiden då slottet var bebott.
Jag gick en liten runda i skattkammaren, men fick snart avbryta för att få följa med på den guidade turen på tredje våningen som startade i den mäktiga kungssalen, guiden började berätta om rummet och att de mest högättade fick sitta i den södra delen närmast kungen och i fallande ordning åt den andra delen i rummet där jag satt, så jag tänkte lite humoristiskt att jag tydligen är den i lägst rang i rummet, tänkte nästan lite demonstrativt flytta på mig till en bättre placering.
Vi gick genom alla rummen, guiden berättade, men jag var mest fokuserad på att studera och fotografera möbler och ornament, för man får inte vistas i just de här rummen på egen hand, jag måste ha uppfattats som lite udda när jag inte lyssnade koncentrerat på berättelserna, utan smög omkring och studerade skåpkrön och gueridoner mm. Furstinnans sängkammare var imponerande, liksom vissa barockskåp Danzig-skåpen är dock med sin utsmyckning mer spännande för en bildhuggare än de mer sparsmakade Hamburgerskåpen.
I salarna på andra och fjärde våningen så fick jag se en hel del praktmöbler som speglar och himmelsängar överlastade med förgyllda barockornament som dominerades av berain ornamentik i grunden, omgivna av diverse akantus och voluter, många av möblerna har jag sett endast på bild tidigare, men det är en helt annan sak att se dem i verkligheten.
Slottet renoveras löpande, man borde kanske ha blivit konservator i stället, jag är ju möbelsnickare, bildhuggare och kemist, men det krävs antagligen utbildning för att få kompetensen. Jag såg två konservatorer som baddade de grisaillemålade taken, inget Ajax med citron i vatten och borste i taken där inte, det är ett mödosamt arbete att bevara ett sådant tak för framtiden.
Jag såg ett skåp av Danzig typ med ornamentik som hade reparerats, en saknad del av ett barockornament hade lagats med rokokoslingor som inte hängde ihop, det sticker i ögonen om man har förmågan att se detaljer, det gjorde nästan ont att se.
När jag kom ner på borggården så gjorde jag ett besök i slottskyrkan där i synnerhet träskulpturerna i nischerna höll en närmast kontinental kvalitet, ett mästerverk som man inte kan se maken av i landsbygdskyrkorna från den här tiden, även predikstolen och altartavlan höll en hög kvalitet, vilka utmaningar dåtidens hantverkare fick och det fick ta den tid det tog, kosta vad det ville, bara det blev bättre än vad de utländska gästerna själva hade.
Nu blev det en extra runda i slottet för att riktigt memorera alla ornament från olika vinklar innan jag begav mig av till nästa mål.
Jag brukar vilja ta en tur till något slott eller någon större kyrka på sommaren för att studera träbildhuggeri av den högsta kvaliteten från den tiden då ornamentsbildhuggeriet stod på sin högsta nivå, den nivån når man aldrig i dag, då det skulle krävas så mycket arbetstid att det helt enkelt inte är möjligt att försvara kostnaden. Praktmöblerna och inredningarna var på den tiden enormt dyra, endast samhällets toppskick, kyrkan eller kronan hade råd att betala alla hantverkare som behövdes.

Nu åkte jag hemåt på den östra sidan av Vänern för att helt enkelt runda en av Europas största insjöar på en dag och jag åkte emot Kinnekulle.
Jag ställde in Google Maps på Österplana kyrka, men hamnade i stället vid Medelplana kyrka på samma kulle några km väster ut, GPS en var helsnurrig, för när jag sedan ställde in den på Munkängarna så ville den köra helt fel, så jag följde kartan i stället och åkte till Munkängarna.
Här är det en grovstammig högvuxen skog av ask alm och lind, en närmast parkartad miljö där ramslökens vita blommor täcker marken om våren och fyller rummet bland träden med sin doft, kvällssolen strilade igenom trädkronorna på ett mystiskt magiskt sätt som endast kan uppstå i en pelarsal som håller uppe trädkronorna som i en katedral där grenarna tjocka bär upp själva lövverket.
Jag hann inte stanna särskilt länge utan åkte tillbaka till stenbrottet som är närmast berömt för sin dramatiska karaktär med sin konstgjorda tjärn i mitten som bildades när man övergav stenbrytningen, ännu mer dramatiskt lär det bli i framtiden när växtligheten kommer tillbaka som vid Österplana Hed som jag nu åkte till.
Vid Österplana finns ett så kallat alvar liknande det på Öland och med samma typ av växtlighet, jag fick bland annat se axveronika som jag inte sett tidigare och ett fåtal växter som ännu blommade som brudbröd, ängsvädd, rödklint, krissla och kardborre mm.
Jag hade tänkt besöka heden på försommaren vid något tillfälle, för då täcks marken av diverse orkideer och andra ovanliga växter som inte finns i mina trakter.
Nu började solen sänka sig emot horisonten och jag valde att åka hemåt för att sluta cirkeln runt den stora sjön.

tisdag den 13 augusti 2019.

Mer bilder kommer och texten skall redigeras!

 

 

 
Felaktigt renoverat ornament, det verkar som om man har passat in ett gamalt rokoko ornament, se det ljusa partiet i mitten, kanske från en slaktad rokokospegel och suddad ut övergången med någon pasta.

 

Halleberg Ekopark

Ny sida, mer information och fler bilder.

 

Skansen Läckö

Ny sida, mer information och fler bilder.

 

Läckö Slott

Ny sida, mer information och fler bilder.

 

För ett par år sedan så ritade jag en förenklad säng som jag delvis fick inspiration från en bild i boken ”Möbelstilar s 85” av Carl Gyllenstiernas säng ovan kombinerat med en barockspegel jag hade sett på Skokloster.


Det blev ingen beställning då sänggaveln antagligen blev för dyr, man får förfrågningar på liknande projekt ibland, men de går sällan att genomföra.

 

 

Kinnekulle

Ny sida, mer information och fler bilder.

 


 

Vildsvin på slåtterängen är förödande.
Under helgen så har jag vilat mig, men jag tog en runda på ängen i dag och fick se nya skador orsakade av vildsvin, det är troligen ingen flock, för då skulle skadorna vara större, men ett vildsvin i en slåtteräng kan göra stor skada, i det här fallet så har det bökats bland liljekonvaljen och nära slåttergubbarna på den sent slagna rabben, som jag skall slå den här veckan.
Vad jag skall göra om angreppen blir ännu större vet jag inte, för det är ett hot emot den biologiska mångfalden och stängsel är dyra, så jag får hoppas att jägarna skjuter av fler grisar så att de håller sig nere på en lägre nivå, för även om det finns en del varg i Värmland så förmår de inte hålla nere vildsvinsstammen, men det händer att de tar grisar, synd att vargflocken håller sig på norra sidan av riksväg 61.

Min ena katt ”Huldra” var på rymmen i fredags, så jag lade ut doftspår till huset med hjälp av en blöt tröja som jag impregnerat med avföring från kattlådan och släpade i marken till och från huset smala ovaler (ca 500m) i fyra väderstreck, det fungerade med den förra honkatten när hon försvann. Det fungerar ungefär som med spårträning med hund. Katter känner revirdofter på ca 1,5 km avstånd. Den gamla tröjan ligger nu i soptunnan! och metoden lämpar sig bättre på landsbygden än i tätort. Nöden har ingen lag, metoden fungerar.
Huldra (1 år) hittade tack och lov tillbaka.


söndag den 11 augusti 2019.

 

 


 

Det blev ingen slottstur.

I dag hade jag tänkt åka till Gunnebo och Tjolöholm där jag till och med bokade en biljett, men i morse kände jag mig för trött efter veckans arbete, så jag åkte till snickeriverkstaden i stället. Det är många vägar kors och tvärs runt Gunnebo, så det gäller att hålla sig skärpt, så att man inte hamnar på Hisingen, eller i Lerum, man får inte ta fel fil, för då kan man irra runt tills bensinen tar slut, man bör vara utvilad. Jag fick lite storstadstrafiksträning 1998 när jag körde inne i Stockholm en kväll när jag skulle övernatta inför ett arbete på en husbåt på båtmässan, men det är 20 år sedan. Stadslivet testade jag på i min ungdom, två års studier i Karlstad och ett år vapenfri tjänst i Örebro, men då var det buss och cykel som gällde, jag trivs dock bäst på landsbygden, dessutom så behövs det lite av en grön våg om vi skall klara klimat och naturresurskriser i framtiden, en levande landsbygd baserat på lokalbaserat kretslopp och (möbel)hantverk, men med inslag av viss högteknologi, en syntes av nytt och gammalt om man så vill, en lite modernare variant av Lindomesnickeriets livsstil.
Den här helgen tänker jag passa på att vila då det ändå är dåligt väder, jag har vilat två dagar på ett par månader, så det behövs.


fredag den 9 augusti 2019.

 
 

Hur hitta rätt i asfaltsdjungeln?

Idre är den perfekta semesterorten!

 


 

Vilodag efter hektisk tid.
I dag så vilar jag och planerar nya projekt, bland annat så gick jag upp på hustaket för att kontrollera skorstenen som jag skall putsa innan vintern, det behövs efter alla år, jag rev ned den översta delen och murade upp den i samband med att jag bytte taket på huset på 90-talet, så den är i bra skick, men yt-putsen har lossat på några ställen och behöver göras om.
Jag fick hjälp av ”Huldra” med att inspektera trädgårdslandet, där morötterna trivs, men potatisen vantrivs i torkan.
Nu är det endast små steniga rabbar kvar att slå och dikena vid dammen, men det går att ta pö om pö.
Till veckan så arbetar jag lite, men hoppas på en fjälltur så småningom.
söndag den 4 augusti 2019.

 

 

Kladdskiss av den hamlade björken ute i fält, borde teckna oftare, mycket ringrostig.    

 


 

Ängsslåtter och hamling.
Just nu så har det mesta höet torkat såpass att det går att forsla undan från markerna, ett krav för att få miljöstöd. Jag får ca 11 000 kr/år i ersättning, eller ca 50 000 kr under en femårsperiod av EU, så det gäller att sköta sig.
I går så lieslådde jag kanterna och dikena på den bortre ängen och hamlade fyra träd, man skall hamla något träd under den tid som de femåriga avtalen gäller, jag är ålagd att hamla björken, men förra året var det så torrt att den skulle ha dött av behandlingen.
Man måste spara några grenar med löv för att träden skall må bra och nästa år så tar jag bort de långa grenarna som jag sparat, för då har trädet satt nya skott.
Det börjar bli torrt i markerna, det är bra för min del när jag räfsar gräset, men jag hoppas på mycket regn till veckan, för potatisen och morötterna växer dåligt.
Jag önskar att jag hade tid med en fjällvandring i det fina vädret!

En bra artikel om hamlade träd på östra Vätternbranterna.


fredag den 2 augusti 2019.

 
  Här kan man se björken nyhamlad till vänster, en sälg i bakgrunden och en liten sälg till höger som skall bli ett hamlat träd, man bör spara nya träd med ca 20 år emellan för att få en kontinuitet.

 

 
De två nyhamlade sälgarna har inte hamlats på många år då de blev lite skadade vid en dikesgrävning. Diket skall slås om någon vecka.   En hamlad sälg, de långa grenarna kapas nästa år och är nödvändiga för trädets överlevnad.

 

Sverige verkar vara ett av de länder där skogsavverkningarna är som störst.
Detta gick upp för mig när jag tittade på David Attenborough: Klimatkrisen på SVT igårkväll, när de visade en kartbild över jorden.
Man behöver bara flyga med Google Earth för att se och jämföra hur hårt vårt land utnyttjar sina skogar, och jag undrar hur det skall gå när vi även skall producera bränsle till motorfordon och flygplan.

Visst finns det mycket skog i Sverige, men det mesta är skogsplantager som är yngre än 50 år, gammelskogen med de gamla träden är borta i dag. En skog skall egentligen ha 500 åriga träd, men de finns endast kvar längs fjällkedjan.

 

 


 

Magisk fisketur på Värmeln.
I går så arbetade jag lite på förmiddagen och åkte ut på sjön Värmeln på eftermiddagen, men maskburken full av daggmask från komposten.
Det var lite halvmulet först och jag ägnade mig mest åt att ro drag med den lilla 2,5 hästaren som går lugnt och fint med sin fyrtaktsmotor, den kraftigare tvåtaktaren fick stanna hemma.
Det nappade dåligt under eftermiddagen, men framåt 6–7 tiden så fick jag i alla fall upp ett par abborrar till kvällsmaten, den ena var såpas stor att jag fick ta upp den med håv och den gav fina filéer.
Solen bröt igenom molnen ibland på ett magiskt sätt, men en näst intill religiös stämning med sina strålar, det blir så när solen bryter igenom bakom en molnskärm som döljer solen, men där strålarna bryter igenom i en molnlucka bakom. Vattnet var lugnt, endast små krusningar bröt den spegelblanka vattenytan.

Jag glömde kameran hemma så jag fick använda mobilen.


onsdag den 31 juli 2019.

 

 


 

Bra frömognad i det vackra vädret, dags att slå ängarna.

I dag så har jag tagit ledigt, det känns bra med lite vila efter insatsen på Gammelvala, fötterna och vaderna är trötta då jag gick i hårda skor under de senaste dagarna.
Det är kul att vara med på Gammelvala, men det är den mest hektiska tiden på året så det är alltid svårt att hinna med allt och ta lite semester. Frågorna är ofta lite konstiga när man är bildhuggare eller konsthantverkare, man får ofta frågor som:
Kan man verkligen livnära sig på sådant här?
Vad gör du på ”riktigt”, vad jobbar du med egentligen?
Jag brukar ofta svara att det är i princip, omöjligt att livnära sig på bildhuggeri utan att det är möbelsnickeri som är den huvudsakliga sysselsättningen. Bildhuggare är ett konstigt yrke, tänk om man skulle ställa samma frågor till en banktjänsteman, eller en lokalvårdare, hur skulle de reagera då?
(Lokalvårdare tjänar mer än bildhuggare, jag har själv funderat på ett sådant deltidsjobb, för med en drygt 30 år gammal gymnasieexamen så har jag knappast behörighet till något annat).

Jag tog mig en förmiddagsrunda på ängen med "Puma" som följe och när jag jämför bilder från samma tidpunkt från extremvädersåret i fjol så kan jag konstatera att skillnaden är stor, det är grönare och gräset är högre i år, även om det även just nu är relativt torrt och 31 grader i skuggan vid middagstid och 33 grader vid halvfemsnåret. Jag "solade" i skuggan på husets norrsida under en halvtimma för att få kunna känna vinden mot huden, direkt sol vågar jag mig inte på längre, jag fick veta här om dagen att det var ett basaliom de skar bort i nacken, det är ingen fara för att de sprider sig till de inre organen mm, men huden har blivit så solskadad genom åren att jag inte bör sola i solen mer, då det lätt uppstår nya basaliom.
På ängen så har de flesta växterna satt frön, men bockroten får blomma ett tag till, den växer endast på ett par utvalda sent slagna fläckar, jag kunde även konstatera att darrgräset klarade förra årets torka som förändrade balansen i artsammansättningen på ängen.


söndag den 28 juli 2019.

 

Rokokospegeln jag gjorde i samband med mästarbrevet tog ca 150 timmar och många firmor inom exempelvis bygg tar 500 kr/timma inklusive moms, så spegeln borde kosta ca 75 000 kr.
Det är antagligen svår att sälja en sådan spegel för mer än 15 000 kr.

Några besökare på Gammelvala frågade om inte kyrkor köper sådana bildhuggeriarbeten, men jag svarade att det inte byggs några kyrkor och slott i dag och i synnerhet inte i klassisk stil, det är snarare så att man gör sig av med lokaler som är dyra att underhålla.

 

 

Standardprov Gesällbrev Bildhuggeri (alt3). Sveriges Hantverksråd.
Provet är en liten rokokoslinga på ca 36 x 15 cm och som skall ritas av på mindre än 15 timmar och kopieras/snidas så exakt som möjligt på mindre än 35 timmar ( borde kosta 7 500 +17 500 kr = 25 000 kr)
Bildhuggare skall kunna både kopiera exakt och skapa egna alster, man kan jämföra det med en kammar/orkestermusiker som skall utföra ett musikstycke så exakt som möjligt med känsla, men musikern behöver inte vara kompositör (konstnär).
Man lär sig yrket genom att rita av och kopiera, skapandet kommer med tiden, själv så kopierar jag och ritar även egna modeller. Man frågade på Gammelvala om jag har ritat allt själv och som svar så fick de både ock. Jag lärde mig genom att kopiera ungefär som en kock lär sig genom att laga mat från recept med stöd av en lärare. Man skall behärska klassiska ornament som bladstav, bandfläta, äggstav, löpandehund, meanderbård, det är även bra att kunna se skillnad på korintiska och joniska kapitäl.mm mm.
Provet utförde jag 1999.

 

 

    "Puma" välmående utekatt

 

 

 
2019-07-28 normalår   2019-07-28 normalår
 
2018-07-26 extremväder   2018-07-26 extremväder

 


 

Räv på besök.
I går så var räven på besök på ängarna vid halv niosnåret på morgonen, katterna var ute så jag klappade i nävarna och skrek åt räven så att han drog till skogs.
Antagligen så finns det ett gryt i närheten, även om jag lyckades skrämma bort dem ifrån det närmsta grytet med svettiga tröjor och revirmarkering runt öppningen i våras, för två år sedan så lekte rävungarna med min då ettåriga livrädda katt, leken kunde ha gått överstyr om jag inte hade avbrutit.
På ängarna så blommar nu även slåtterblommorna, de har spridit sig längs diket ner till dammen, så jag avvaktar med att slå där till i mitten av augusti, däremot så skulle jag ha fortsatt slåttern denna vecka om jag inte stod på Gammelvala i Brunskog och snidade ornament i värmen, det skall bli 34 grader i morgon.
Potatisen blommar, nu även King Edvard, och morötterna växer till sig bra.


torsdag den 25 juli 2019.

 

 

 


 

Mosaikslåtter och hasselnötter
I dag så avslutade jag första omgången av ängsslåttern genom att räfsa bort höet innan regnskurarna.
Jag slår lite mosaikartat, vissa områden sparar jag till senare tillfällen då jag har fram till mitten av augusti på mig att slå klart. Genom att slå mosaikartat så får vissa magra partier inslag av sent blommande arter som rödklint, blåklockor, ängsvädd och fyrkantig johannesört, tid på sig att sätta frön och vissa insekter hinner lägga ägg.

Bild från ängsvallen "Nyänga" där arter som slåttergubbe, skogsklocka, jungfrulin och brudsporre, nu har börjat etablera sig.

Det blir mycket hasselnötter i år, en rekordstor nötskörd som jag delar med nötkråkorna. Jag har ett 15 tal vuxna buskar med nötter och ungefär lika många småplantor som kommer att ge nötter om ca 20 år. Det är bara markägaren som får plocka nötter från Hasselbuskar, eller Nötbôsker som vi säger i Värmland. Potatisen har repat sig, mögelangreppen blev inte så stora som jag befarade, det verkar bli en bra skörd.


fredag den 19 juli 2019.

 

 


 

Åska och slåtter.
I dag så påbörjade jag slåttern på ängsvallen, ”nyänga”, ängsskallrorna skallrar och prästkragarna släpper sina frön liksom jungfrulinet, så det är dags att börja naturvårdsarbetet.
Jag han inte särskilt mycket då det kom två åskskurar under dagen, den första drog precis förbi med någon kilometers marginal, men den andra gav en regnskur så att jag fick sluta.
Det åskade något alldeles fenomenalt i norr och öster om bostaden ett spektakel att skåda på behörigt avstånd.


söndag den 14 juli 2019.

 

 


 

En runda genom tid och rum, ner till Klässbols Linneväveri, von Echstedtska Gården och Vikingacenter i Nysäter.

I dag så tog jag en liten kulturrunda söder ut genom Byälvens dalgång, först så besökte jag Klässbols linneväveri, som jag aldrig har besökt tidigare fast jag har bott i Arvika hela mitt liv och trots att mängder av möbler från vårt snickeri har använt deras tyger under alla år.
Jag är inte så intresserad av tyger och det är antagligen anledningen till att jag inte besökt väveriet, men det var en imponerande syn som mötte mig, stora ljusa lokaler där mängder av turister redan var på besök vid öppningstid, jag gick en runda och kände igen några av de tyger som ofta pryder dynorna på våra stolar, men jag var nästan mer nyfiken på fabrikslokalen som stod öppen för besökare.
Det fanns ett litet museum med antika stolar som säkert inte används mycket i dag, handvävda tyger blir dyra, kanske för dyra för att sälja några mängder av, nej fabriken domineras av äldre halvautomatiska vävstolar och mer moderna datorstyrda, men man förstår precisionen i arbetet med att sköta maskinerna med alla trådar och skyttlar, imponerande ingenjörsarbete ligger bakom maskinerna.
Kvalitén på tygerna är hög, men som hantverkare saknar man kanske handens arbete, där hantverkarens skicklighet avgör kvalitén och skaparglädjen när man ser något växa fram.
I dagens hantverksindustri så är det främst vid design och utveckling av produkter som människor får använda sin kreativitet, sedan så tar maskinerna över själva tillverkningen, hantverkaren är i stort sett borta från produktionen. Kungaduken som tillverkades i Klässbol är undantag, men ett bra exempel på att bevara klassiskt hantverk, hand i hand med ett industriväveri, men prislappen blir där efter, hur man långsiktigt skall kunna bevara hantverket är ett stort frågetecken.

Handvävaryrket-vävmästare är lika hotat som bildhuggare och möbelsnickare i teknikens tidevarv, det som efterfrågas på möbelfabriker i dag är inte bildhuggare/möbelsnickare utan CNC-operatörer. Det utbildas 6 träbildhuggare i Sverige varje år och de utbildas till egenföretagare eftersom det inte längre finns någon arbetsmarknad som anställd, de flesta bildhuggare arbetar bara på deltid för att få ekonomin att gå ihop. Hantverkscentrum i Tibro, ringde för några år sedan och ville anställa mig varannan vecka som lärare/konsult, men att veckopendla mitt i vintern med ett vedeldat hus och snöplogning mm gjorde att jag tackade nej. Den som frågade mig sa att de behövde kontakt med arbetsmarknaden och att de levde lite i sin egen värld, och om jag är verkligheten utanför skolan ... ja ha, jo jo men...

Japan har K-märkta hantverksmästare med statligt stöd (källa Myh/UHR), det kanske vore något att ta efter, jag mins när Dick Johansson från Klässbols Linneväveri för åtta år sedan hade med ett gäng japaner på besök i vår verkstad och vi stod och skar ut drakar till Eriks drakveranda, jag hörde ett dovt- ååhhh..
Konsten att bli bildhuggarmästare i Sverige i dag är inte att bli tillräckligt bra på att snida i trä utan att leva på hantverket (om man lyckas sälja tillräckligt) med en lön på heltid 5 000–10 000 kr efter skatt i månaden i sex år efter gesällprovet eller på deltid i 12 år, jag valde det senaste alternativet (18 år 30% bildhuggare) man måste se yrket som ett kall. Vi är nu fyra mästare i Sverige inklusive mig, medelålder 55 år. Många begåvningar skickligare än mig ger upp tidigt, hur skulle Patrick Damiaens ha klarat sig i Sverige?

Jag har två mästarbrev Möbelsnickaryrket och Träbildhuggaryrket, huvudsysselsättningen är möbelsnickare 70% lite mer lönsamt och resten träbildhuggare 30% , Men jag ägnade mig även åt ROT-arbeten när finanskrisen 2007 gav färre möbelbeställningar, tyvärr så finns det inget jobbskatteavdrag på bildhuggeri, som beskattas som vilken tillverkningsindustri som helst, (CNC-fräsar/robot beskattas inte för utfört bildhuggeriarbete (Socialavgifter/arbetsgivaravgift) + komunalskatt).

Nu åkte jag ner till von Echstedtska Gården som är den bäst bevarade 1700-talsmiljön i Västra Värmland, det är kanske endast här som man har möjlighet att utforska den tidens möbler och inredningar, och eftersom mina kunder ofta vill ha den typen av möbler som har sitt ursprung från den tiden, om än i omarbetad form så är det bra med ett besök där med jämna mellanrum, det är Värmlands sparsmakade variant av Mälardalens slott.
Just nu så har man bytt ut de flesta möblerna på gården och ersatt dem med möbler mm av mycket hög kvalitet från olika håll för att skapa en autentisk miljö, ett hem på en herrgård som det kunde ha sett ut på 1700-talet med kök, matsal, sovrum, sal, barnstuga mm.
Jag betalade inträde och frågade om jag fick använda mitt enbensstativ och det var OK så länge jag inte använde blixt, kamera utan blixt var tillåtet som förra gången.
Nu gick jag först runt och fotograferade rummen som var smakfullt inredda av självaste Lars Sjöberg vars böcker jag har läst, han och hans fru skrev böcker på 90-talet som jag har haft mycket nytta av genom åren.
När jag hade fotat klart så lade jag ner stativet vid entrén och tog foton på fri hand, medans jag studerade detaljer på möbler, detaljer man inte kan se i böcker utan som måste ses i verkligheten i 3D, bildhuggeri och möbelsnickeri är ett tredimensionellt yrke.
Jag satte mig ner på golvet och studerade stolarna och de övriga möblernas uppbyggnad, med ibland sinnrika konstruktioner, som ett sängbord som hade dubbla tunna skivor för att dölja sinkorna där inunder, en trågsoffa hade  inåtlutande ornament med snäckor som avslutades uppåt med en skiva som stack ut lika långt som ornamentens underkant, benen var oerhört avancerat skulpterade, en sådan soffa skulle kosta i storleksordningen 80 000- 100 000 kr att tillverka om det skall bli någon normal timlön, det gäller för den första soffan, gör man fler än tre så kan kanske priset halveras. Byggfirmor tar 500kr/tim.
Vad såg jag mer, jo jag kunde konstatera att stegstolarnas svarvade ben inte var svarvade utan hyvlade runda, och dess horisontella ryggbrickor var så tunna att man endast kan åstadkomma en sådan form genom att basa trästyckena, den nedersta delen av benen var svarvade och tappade upp i dem samma.
Speglarna var av hög kvalitet, men ornamenten var lite utsuddade genom att de har kredering under förgyllningen, Jag såg även att en del stolar krederats för att få en slät yta under linoljemålningen.
Den mest imponerande möbeln var kanske en armlänsstol i rococo, sagolikt skulpterad med fina övergångar och avslutningar på ornamentiken, så smakfullt avancerat snickeriarbete att man får rysningar, där satt jag på golvet i en kvart och studerade stolen från alla vinklar, sådana stolar blir alldeles för dyra att tillverka idag, det blir mycket billigare att köpa antika, det är en sådan utmaning att det nästan är omöjligt att utföra med samma snitts.
Jag studerade även himmelsängarna, det fanns tre utställda och jag kunde konstatera att de hade ett tak invändigt, en detalj som man inte kan studera i böcker, kanske så får jag rita ytterligare ett alternativ.
Det var mycket turister på gården, säkert ett tiotal bilar på parkeringen, och utsikten över sädesfälten med alla blommor av blåklint var magnifik.
Jag lämnade högkulturens högborg för att ta ytterligare ett skutt tillbaka i tiden ner till vikingatiden igenom att besöka Vikingacentret i Nysäter.
Här var det ett fint museum som mötte mig, med servering och utställningar med miljöer som tagna ifrån verkligheten, man kan säga lite upplevelsebaserat, men inte lika skrikmodernt som den på Finnskogcentrum, utan mer verklighetstroget, och det fanns montrar och objekt med förklarningar som inte enbart riktar sig till den yngsta publiken.
I receptionen så fick jag veta att man hade en vikingaby nere vid Byälven, så jag gick dit och jag kastades in i verkligheten för mer än 1000 år sedan då de här trakterna var befolkade, det finns kungshögar i de här trakterna, gravar från en svunnen kultur i hednisk tid, man kan säga att det motsvarar Uppsala högar i Mälardalen.
Byn har både gamla byggnader och nyligen uppförda i vikingastil med drakornament mm, men vikingabåten var inte där då den hade seglat upp till Arvika.
Här förekommer en hel del festligheter och marknader, det är en gemytlig plats där folk kan koppla av och umgås med diverse aktiviteter som yxkastning och bågskytte mm, men i dag så var det ganska lugnt, då det var en normal lördag med kanske 15 bilar på parkeringen.
Ett besök kan rekommenderas.
Nu så åkte jag till kungshögen vid Södra Högsäter, här sägs det att sägnernas Kung Olof Trätälja ligger begraven under högen som är daterad till 500–600 talet. Här har det funnits en boplats med långhus på en platå nedanför kullen.
Kullen är inte enbart en grav utan även en växtplats för diverse ängsväxter, som gullris, svartkämpe, åkervädd, prästkragar, johannesört, tjärblomster, blåklockor, harklöver och gullklöver mm, ett botaniskt intressant område i en ganska intensivt odlad kulturbygd.

lördag den 13 juli 2019.

Texten skall justeras och fler bilder kommer.
Bearbetas!!

 

 

Von Echstedtska Gården

 

Vikingacentret i Nysäter

 

Högsäters gravhög

 


 

Veckans skörd.
Jag fortsatte dokumentera fjärilar på ängen under veckan, det kan vara intressant att se förändringar genom åren mm.

Dessutom så kan det vara bra att ha ett visst skydd om man i framtiden vill bygga höghastighetståg genom dalgången, grannarnas hus ligger kanske värre till? SVT Värmland

lördag den 13 juli 2019.

 

 


 

Bladmögel och bastardsvärmare.
I dag så tänker jag hålla mig hemma och ”môrke på å mockle må littô tå hôrt” då det finns lite att fixa med.
Jag tog mig en runda på ängarna där jag fick se en bastardsvärmare, svart med vackert lysande röda prickar, man kan kanske bli sugen på att äta klimatsmart, insekter skall tydligen vara ett bra alternativ, men jag vill bara varna, bastardsvärmare är giftiga då de utsöndrar vätecyanid, inget att blanda i sommarsoppan.
Hur det blir med potatisen som definitivt är mat vet jag inte då beståndet har drabbats av bladmögel, värst dabbad är King Edvard, men även Carolus Eko har drabbats fast i mycket mindre omfattning.
Jag följde rådet från en kompis till farsgubben (Brättnebo) som sa att det var suveränt att täckodla potatis, det har jag aldrig testat förut och det där med att slippa rensa landet låt bra, men mögligt hö under blasten är kanske inte helt optimalt en regnig sommar.
Aldrig mer täckodlad potatis!
lördag den 6 juli 2019.

King Edvard till vänster och Carolus Eko till höger.

Bastardsvärmare.

 


 

Finnbyggder och nästan Ripfjället

Finnbyggder och nästan Ripfjället
I dag lördag så åkte jag på en ängsrunda i nordvästra Värmland.
Det började med att jag åkte upp genom Gunnarskogs fina kulturlandskap, mestadels välskött upp till Fredros där jag svängde av väster ut emot Bortan, jag skulle till Lafallshöjden där det finns en artrik ängsmark som är ett natura 2000 område, skött av Gunnarskogs hembygdsförening.
När jag anlände så var det två män med motorcyklar där, troligen så hade de övernattat på platsen, lite ovanligt, men de åkte vidare ganska snart.
På ängen så var det en sällan skådad blomsterprakt, mycket frodigt mot normalt, vissa växter har tagit stryk under förra årets torka, jag fann ingen fältgentiana som jag har sett där vid tidigare besök, däremot så har slåttergubbarna ökat de senaste 20 åren sedan jag var med på slåttern i mitten av 90 talet, det fanns även slåtterfibbla som jag inte har sett där tidigare, smällglimmen har minskat något, men är relativt vanlig för platsen, den är ovanligare runt Arvika
Ängsmarkerna är ganska så stora och landskapet är mycket kuperat med stenmurar och odlingsrösen och det är en ganska fin utsikt över skogslandskapet och de blånande bergen.
Jag åkte vidare till Kalvhöjdens naturreservat, där ängsmarkerna var prunkande, fulla av blommor, det är som om det blivit en slags gödslingseffekt sedan förra årets torka, även här så har fältgentianorna minskat på grund av förra årets torka, men de fanns i livskraftiga bestånd i de fuktigare översilade delarna, det finns kallkällor i den sluttande ängen.
Det var ett medelålders par där när jag kom och de diskuterade vilken runda de skulle ta.
Jag gick en runda på ängen som efter avverkningen har en magnifik utsikt över Borrsjön, men skog växer snabbt upp så det är ett tillfälligt skådespel.
Man hade hässjat hö bakom uthuset på flötängens frodigare parti, det är i dag en ovanlig syn, ett landskapselement som fallit i glömska.
När jag var på väg tillbaka så mötte jag paret och så språkade lite med mannen, han hade tydligen gjort ett litet försök på en del av gräsmattan, men det är svårt att återskapa ängar utan frön.
Nu så åkte jag till Tiskaretjärn där mycket av de gamla gärdesgårdarna är fallfärdiga, men en stor del har bytts ut, jag talade vid ett tidigare tillfälle med Tage Landmark som hade varit med på arbetet som läggs ut på anbud av Länsstyrelsen, arbetet var väl utfört, men jag hoppas att de byter ut resten av gärdesgården.
Jag gick uppför Atikullen där jag passerade en stor alm, ganska långt norr ut för denna art, men det kan ändras i takt med klimatförändringarna, uppe på kullen så såg jag att fältgentianorna var utplånade av förra årets torka, men det fanns några bestånd nedanför kullen, fast betydligt mindre än normalt, vilket är oroväckande då det endast finns få platser kvar där de växer i länet.
Det var en blomsterprakt utan dess like, speciellt så var det mycket prästkragar som lyste upp markerna när solen bröt igenom molnen, och jag kunde konstatera att slåttergubbarna hade ökat i antal och spridit sig till fler områden.
Jag stannade vid en rastbänk för att fika och valde sedan att gå från mangårdsbyggnaden och vägen ner kantad av blommor i olika färger, bitvis dominerat av gökblomstrens rosa färgton, vägen var även kantad av Landmarks gärdesgårdar som enligt utsago är brända och traditionellt behandlade för att stå emot tidens tand.
Nu åkte jag tillbaka emot Fredros och åkte via Tvällen upp till Ritamäki finngård, där det stod ett tiotal bilar parkerade.
Det är en bitvis tung vandring upp till gården, men det är mödan värt, för när landskapet öppnar sig så får man en syn som var vanlig för 150 år sedan men som är exotisk i dag, blommande ängsmarker omgärdade av trägärdesgårdar och i centrum av det hela en unik timrad finngård i originalskick.
Det var en hel del folk på gården och jag gick en runda på ängarna som hade stora bestånd av jungfru marie nycklar i de våtare partierna och klargula slåtterfibblor i de torra, aldrig har jag sett så mycket slåtterfibbla på en plats.
När jag gick in i stugan så frågade jag om de hade sett någon fältgentiana, jag misstog några besökare för att vara värdparet, men inne i köket så fick jag svaret att de hade sett en gentiana vid källan, de andra hade torkat bort förra sommaren, man får hoppas att de överlever.
Jag påminde antagligen lite om en vild skogsfinne från forna där med min hatt och ärrade ansikte 2 x 8 stygn som jag skall ta bort på måndag.
Nå väl jag gick vidare emot bilen och åkte till Finnskogscentrum i Lekvattnet, byggnaden är kanske lite väl modern för min smak och museets basutställning upplevelsebaserat, jag saknar ibland de gamla kunskapsbaserade utställningarna för de som vill gå på djupet, och fler antika föremål i sin rätta miljö, men jag är kanske lite gammalmodig. Skogsfinnarna själva skulle förmodligen ha trott att de hamnat i på ett rymdskepp eller liknande. Byggnaden liknade exteriört en fornborg med sin palissad, men så vitt jag vet så bygde inte skogsfinnarna sådana, men byggnaden har åtminstone vunnit ett arkitekturpris. Modellerna av timmerhus gjorda av Per Åke Skoghammar var det som imponerade mest.
Det fanns dock ett litet fint bibliotek och säkert mycket som besökare aldrig får se bakom ridåerna, det är hur som haver en viktig dokumentation över en invandrarminoritet som kom hit på 1500 och 1600 talet, jag har själv troligen sådana rötter från Älgå finnskog och Mangskog/Gräsmark, men jag har inte forskat, men jag vet att min mormors släkt har bott på finnbosättningen Djuvsheden åtminstone sedan tidigt 1700-tal, men jag tror att kulturerna och folk blandades upp ganska snabbt i dessa trakter, till skillnad emot exempelvis nordvästra Värmland. Visst har jag själv en dragning till vildmarken och slåtterängar, mystik och sagor, samt har en egendomlig dialekt, men jag begriper inte ett ord finska.
Jag åkte nu ett par kvarter söder ut längs Lekvattnets bygata för att besöka bygdegården Karmenkynna.
Det är ett traditionellt museum med föremål i sin rätta miljö, med gamla timrade byggnader och midsommarstång med vissna blommor, en levande plats.
När jag skulle kliva in i mangårdsbyggnaden så språkades jag med en norrman som undrade om jag var fotograf eftersom jag gick runt och fotograferade bygnaderna, han var tydligen själv naturfotograf och hade arbetat som tillsynsman i saerkilamp naturreservat mm och vi utbytte lite kunskaper om naturområden, tills jag sa att jag skulle gå in och äta.
Man kan köpa våfflor eller motta/ nävgröt med fläsk, som är min favoriträtt.
Jag betalade och gick sedan till självserveringen och satte mig för att äta den utsökta maten.
Det var ett par sällskap med folk inne i restaurangen/storstugan med timrade väggar, norrmannen klev in och började fotografera folk som åt och blev tillsagd av personalen, jag höll med att det inte var tillåtet att fotografera folk hur som helst i Sverige när jag blev tillfrågad, och värdinnan sa att, det är väl samtyckeslagen, att man måste ge sitt samtycke för att bli fotograferad, men jag sa att det där är nog något helt annat, hur som haver så åkte Norrmannen ut vänligen men bestämt, lite moloken, antagligen så blev det för mycket stök när han drog in stativet i det lilla rummet, för det var inga problem med att få fotografera interiörer med en handkamera. Lagen är lite luddig, det kanske inte är helt otillåtet att fotografera människor som äter på allmän plats om inte restaurangägaren förbjuder, men man får inte sälja bilder (bildbyrå mm) utan att personerna som framträder tydligt ger sin tillåtelse, sedan så får man ta hänsyn till personuppgiftslagen (PUL), redaktionellt och konstnärligt skapande mm mm. Lugnet lägrade sig och jag åt så mycket jag orkade, man fick fylla på tallricken så mycket man ville.
Mätt och belåten så åkte jag vidare till Juhola finngård, som är ett kulturreservat.
Gården är vackert belägen i ett stort område odlad mark, den är inte så artrik då den sköts en hel del med röjsnöre som slår i sönder känsliga örter, men det är ändå ett helt unikt område, kanske det enda i trakten där man kan se storslagenheten i ett landskap som har försvunnit de senaste 100 åren och ersätts med skog.
Det kom ett gäng ungdomar med barn så det blev livat på gården, jag sökte mig högre upp i terrängen med utsikt över nejderna för att invänta solen.
Solen kom så småningom och det blev ett lika dramatiskt väderskifte som förra gången jag var där och bilderna lär bli bra.
Jag gick snabbt runt för att fotografera stämningen i landskapet och gick ner till gården som nu var folktom så att jag kunde fotografera byggnaderna.
Jag åkte vidare emot Abborrtjärnsberg, men vägen var så dålig så att jag fick vända, jag åkte vidare till övernattningen vid Ripfjället.
Jag sov över vid bron över myren, jag vaknade tidigt och vid halv sexsnåret så klev jag ur tältet, vädret var inte helt perfekt, en stor mörk molnskärm närmade sig och jag hade ingen mobiltäckning för att kunna läsa prognosen eller se satellitbilderna, och eftersom jag sett i går att det eventuellt skulle bli åska så åkte jag hemåt, ett beslut som jag nu på förmiddagen ångrar lite då jag ser på satellitbilderna att det klarnat upp, kanske var jag lite feg, rädd för att möta ett eventuellt åskväder uppe på berget, eller lite otränad, små-seg och ont i fötterna, så att beslutet att åka hem övervägde. Längs Fämtan så fick jag se en älg dricka vatten stämningsfullt på morgonen.
På vägen hem så fick jag punktering på höger framhjul det som jag fick lagat på däckverkstaden under veckan, det var tur att trafiken var liten på söndagsmorgonen, jag satte upp varningstriangel och varningsblinkers och det gick relativt snabbt att byta till reservhjulet.

PS det blev molnigt vid 12 tiden och skurar vid 14 tiden vid ripfjället, soligt mellan 8-11. Det hade inte blivit många bra bilder och promenaden lär ta minst 8 timmar, kanske lika bra att jag åkte hem.


söndag den 30 juni 2019.

Fler bilder kommer och texten skall redigeras!

 

 

Lafallshöjden

Fler bilder, mer information

 

Kalvhöjden

Fler bilder, mer informatin

 

Tiskaretjärn

Fler bilder, mer information

 

Ritamäki

Fler bilder, mer information

 

Finnskogscentrum Lekvattnet.

Mer information, fler bilder

 

Karmenkynna

Ny sida, fler bilder

 

Juhola finngård

Fler bilder, mer information.

 

Fämtan är en å som skall bli ett naturreservat, bilderna är tagna nära Ripfjället där man har tänkt bygga vindkraftverk som skulle utplåna vildmarkskänslan, jag skulle vilja fotografera höjden, men tiden räcker inte till. Jag funderade på att fiska på lördagskvällen, men allköp med fiskekorten hade stängt för dagen.

Läs mer här, ny sida

 


 

Äldre händelser fanns tidigare under fliken Arkiv!, men sidorna är numera borttagna, de är numera endast för personligt bruk, för minnets skull.