Kullefjället i Högerud.

Jag åkte norr ut igenom Stavnäs och Högerud igenom ett ömsom vackert kulturlandskap och ömsom igenväxt ödebygd, det var vackrare förr, jag åkte ofta här på 80-talet då mina föräldrar besökte några släktingars sommarstuga så jag minns hur det såg ut då.
Jag stannade i Högerud strax öster om Humsjöns södra ända på en vändplan vid sidan av vägen.
Målet var att besöka höjden mellan Kullefjället och Stormossen där Arvika Kommuns största sammanhängande kontinuitetsskogsområde lär finnas enligt en karta jag har sett, Länsstyrelsen skall inventera kontinuitetsskogarna i länet har jag läst på deras hemsida. se karta på sidan 65 i grön infrastruktur.
Kontinuitetsskog är ingen urskog eller naturskog utan en traditionellt skött bondskog som aldrig har kalavverkats, så där kan det finnas värdefull natur kvar.
Skogen jag besökte var i stort sett obrukad de senaste årtiondena, men dess för innan så har skogen varit putsad och skött med blädning, luckhuggning och dimensionshuggning i århundraden, Högerud är en gammal byggd där det inte har funnits urskogar och naturskogar sedan medeltiden, men vissa naturvärden har bevarats tack vare att man har skött skogen omsorgsfullt med dagens mått mätt.
Skogarna sköttes så ända fram till 70–80 talet, jag är uppväxt med en så kallad bondsåg på gården dit skogsbönderna åkte med sina stockar för att såga på våren, efter att de hade huggit i sina blädningsskogar på vintern, det fanns alltid träd kvar i skogen till kommande generationer även om inte avkastningen var lika hög.
I stort sett så vandrade jag upp längs södra sidan av bäcken till Yxnetjärnet och ännu lite mer söder ut på vägen upp, skogen var fin att vandra i, en exemplarisk svampskog med stora träd, ett par hundra meter sydväst om tjärnen så såg jag ett blädningshygge, eller en gallring av skogen så att skogen glesats ut med olika åldrar av tall, marken var mager, på gränsen till impediment på sina håll, det är så här skogen skall skötas om man vill odla fönstervirke, eller snickarfura, jag önskar att fler skogsägare följde det här exemplet, för det är och kommer att bli brist på kvistfri tätvuxen fura i framtiden, dessutom så är den här typen av traditionellt skött skog trevlig att vandra i.
Lite längre öster ut på hygget så hade man huggit kalt men det var bara ca ett ha.
Nu gick jag åt nord öst till Stormossen, delvis igenom en skog där man sparat stora frötallar för ett par årtionden sedan, de kommer att bli gigantiska nästa gång man hugger om 60–70 år, knivfura som man svarvar faner av. Stormossen var en typisk orrmosse där orrarna spelar om våren, jag såg inga orrar, men där emot så såg jag tjäder fyra gånger under vandringen, lite unikt i dagens skogar.
Mossen gav lite vildmarkskänsla och lite rymd i den annars täta skogen, träden är inte så gamla men en och annan tjädertall pryder myren.
Norr om mossen så var terrängen lite mer varierad och kuperad, men ändå en lättvandrad blåbärsskog, här fanns det någon liten brant som gav perspektiv i naturen som annars var svårfotograferad. När jag passerade ett par gamla aspar med bårdlav mm så fick jag se två ormar i stenskravlet, de tyckte inte om att jag ”snokade” omkring så de slank ner i en skreva bland stenarna. Skogen blev äldre ju närmare Kullefjället jag kom och uppe på toppen 203 meter över havet så finns det en liten naturskog med gamla träd, knotiga tallar som är en nyckelbiotop.
Här var det en viss vildmarkskänsla, även om skogen är ung jämfört med äkta urskog, men finns det vildmark i Högerud så är det just här, längst uppe på ”höggda”.
Efter en liten picknick så gick jag nu ner till myren Tolitomme där det växte en synnerligen trolsk skog och sedan söder ut emot Yxnetjärnet igenom en skog som inte brukats på länge, här såg jag även ett par björkar med vrilar, eller kotor som vi säger här i Värmland, det kan även ha varit dyrbar masur i björkarna, mycket tydde på det.
Vid Tjärnen så var naturen påverkad av tidigare slåtter och bete, det fanns gamla enar mm och jag följde bäcken tillbaka emot bilen fast närmare bäcken den här gången.
Längs hela sträckan så finns det synnerligen grovväxt och högstammig fura bland granarna, fina stockar för en snickare, men även en mäktig skog att vandra i, skogen hade ett område som borde vara nyckelbiotop, då det bland annat växte lunglav på en gammal sälg och det finns nedbrutna gran stammar av varierande ålder även om skogen förr i tiden säkert har varit mer städad.
Jag gick en runda på 7,7 km och jag hoppas att skogen får skötas som kontinuitetsskog även i framtiden, för om den håller reservatsklass, vet jag inte, den är relativt artfattig om man jämför med naturskogarna runt Koppom och Byamossarna mm, men storleken och den relativa orördheten gör den till en fin bär och svampskog lämplig för utflykter, dessutom så hoppas jag att det inte blir några vindsnurror där uppe, för det skulle förstöra hela miljön.

lördag den 15 september 2018.

Karta, skogsstyrelsen