Trollhätteberget-Högmossen

En tur till Trollhätteberget-Högmossen, en av de finaste nyckelbiotoperna i Västra Värmland.
Platsen ligger uppe på höjden mellan Skäggebol och Borgvik, nyckelbiotopen är 31 ha stor, men med mossar och raviner så blir det drygt en halv kvadratkilometer.
Jag såg spår av lodjur, första gången på länge, riktigt kul, jag rapporterade till Skandobs.

Jag hade funderat på en tur norr ut eller väster ut, men snödjupet och de hala isiga vägarna gjorde att jag åkte söder ut, jag stannade vid Sandåns lövskog Naturreservat vid den norra delen.
Nu tänkte jag passa på att ta lite foton i reservatet innan vandringen öster ut upp på höjden, och det dröjde inte länge innan jag upptäckte spår av ett lodjur som gått nerifrån sjön Glafsfjorden med riktning öster ut, gôpa hade korsat vägen och jag markerade platsen med en pinne med rent toapapper, den som vill se spåren de närmaste dagarna har ett gyllene tillfälle att se spår av lodjur.
Efter att jag fotat i reservatet så gick jag öster ut emot ett naturvårdsobjekt, jag följde inte lodjursspåren, men antagligen så hade lodjuret haft samma tanke som jag att besöka gammal trollskog. Uppe i trollskogen som borde bli en nyckelbiotop, möttes jag av en vild natur med riktigt gamla tallar förvridna med pansarbark och lodjuret hade vandrat mellan trädstammarna och hade sparkat upp ett tiotal gropar i marken så att mossan hade blottats, något liknande har jag inte sett tidigare, men jag antar att lodjuren har sin parningstid just nu, det fanns mycket spår.
Jag gick emot Sandånamossen och vandrade ömsom igenom ungskogar från 80-talet och ömsom igenom fin tallskog ofta med äldre träd men inte utpräglad naturskog, jag såg drömvirke för en snickare som vill tillverka fönster mm, man borde ha ett annorlunda skogsbruk på sådana marker där man enbart plockar ut de ”mogna” 200–400 åriga tallarna, det är i den åldern de är som bäst, gärna lätt skadade de senaste åren och därför indränkta i töre, skogsmissbruk i form av kalhyggen gynnar inte alltid kvaliteten.
Framme vid mossen så fick jag se att den södra delen utnyttjats som torvtäckt, troligen till torvströ i ladugårdarna i mitten av 1900-talet.
Härifrån gick jag emot Trollhätteberget som gör skäl för sitt namn med sina trolska tallar ovanför en bergsbrant, här var tallarna riktigt gamla, en rest av de gamla naturskogarna där man förr i tiden enbart plockade ut det mogna virket med omsorg, med häst och släde, ett slit som var mer effektivt än det bästa gym man kan tänka sig. Skogen som finns kvar är inte stor, men utsikten är fin och naturen ger en ursprunglig känsla.
När jag vilat en stund och lyssnat till tystnaden så gick jag nerför branten söder ut emot Högmossen. Det var en del ungskog nere i dalsänkan, men väl uppe vid mossen så kom jag fram till resans mål, den gamla nyckelbiotopen som omringade den öppna mossen som troligen kan ha ett och annat orrspel om våren, jag såg även spår av tjäder i området, den allt mer sällsynta stora hönsfågeln, gammelskogens fågel. Nu kom jag in i en drömvärld med förvridna åldriga tallar, med en beståndsålder som hör till de högsta i Västra Värmland, vilket man kan se i kartverktyget, SLU skogskarta (välj stande age i krysset övre högra hörnet). Naturen är gammal naturskog dominerad av tall, men det är inte en urskog, äldre dimensionshuggningar har förekommit, 500-åringarna saknas, men det är gott om 200 åringar och säkert en och annan 300 åring, den här skogen kan på relativt kort tid 100–200 år få samma urskogsprägel som de riktiga urskogarna i norra Dalarna. Berghällarna söder om Högmossen ger området en alldeles speciell karaktär med halvöppna ytor ibland med utsikt över skogslandskapet och tallarna med förvridna tillplattade trädkronor är ofta friställda från bakgrunden, vilket är tacksamt vid fotografering. Här stannade jag för att äta en ostsmörgås med varmt te, tystnaden var märkbar, ingen trafik i bakgrunden och landskapet ursprungligt och unikt för våra trakter, detta är garanterat en av våra vackraste nyckelbiotoper i Västra Värmland, området borde bli ett ca 60 ha stort reservat om man vill skydda nyckelbiotopen med myrmark och ungskog i dalsänkorna, vill man spara även ravinen vid Trollhätteberget  och skogen fram till Sandånamossen så skulle det bli runt 100 ha stort, men det är kanske ett önsketänkande och jag är glad så länge nyckelbiotoperna får stå kvar, men området som helhet är lite unikt. Markägare får ingen ersättning för nyckelbiotoper, det är därför som de ofta är impopulära, men vid reservatsbildning så får de däremot ersättning, vissa markägare har större andel nyckelbiotoper än andra, så systemet är egentligen lite orättvist, det borde kanske finnas ett utjämningssystem, snarare än att det skall vara frivilligt att spara (eller hugga?) som vissa partier nu propagerar för, även Centern som jag röstat på ett par gånger.
Nu gick jag emot sydöst till Hammarsmossen vid kraftledningen där jag vände tillbaka igenom nyckelbiotopen, sedan gick jag emot ett hygge där vändplanen till en skogsbilväg tog mig tillbaka emot Sandåns lövskog, det var lättare att vandra med snöskorna på skogsbilvägen där en skoter hade packat snön som varierade emellan 30–40 cm uppe på höjden.
Väl framme vid bilen så kunde jag konstatera att jag fått en fin promenad på 6,8 km och en höjdskillnad på 104 meter.

lördag den 17 mars 2018.

Karta/Map Skogsstyrelsen